Det var en svensk idrottsgala där det mest spännande på förhand ur lokal synvinkel var om Vadstenatjejen Stina Blackstenius skulle bli Årets nykomling och vinna Lilla bragdguldet.
Det blev inte Blackstenius som prisades, utan pigga friidrottstjejen Khaddi Sagnia.
Inget att säga om egentligen, även om Blackstenius kändes som en lika vass kandidat med alla mål som gav Sverige F19-EM-titeln.
Men det var stort att bara få se Blackstenius ta plats genom alla bilder från året som visades i Globen och teven. Det var stort nog för vår lokala idrott.
Stal den östgötska showen på galan gjorde på något sätt annars Norrköpingskillen Håkan Ericson, mannen som en gång i tiden på 90-talet tränade Motala AIF:s division 1-lag.
Som en frukt av U21-landslagets EM-seger i somras tilldelades Ericson priset Årets ledare. U21-landslaget tilldelades även flera andra priser, som årets prestation, före världsklass-simmare.
Det är bara att gratulera Håkan Ericson till ett pris som jag trodde skulle gå till skidlandslagets Rikard Grip. Men "Lill-Jojje" tog det, 42 år efter att hans far Georg "Åby" Ericson fått samma pris, och levererade ett av de vassaste och mest rappa tacktal jag hört.
Håkan Ericson förklarade U21-EM-guldet med en spelartrupp som satte laget före jaget och ett tiotal ledare runt om honom som gick all in utan att vilja synas. Han sade att ledorden för sitt eget ledarskap är förberedelser, struktur, mänsklig värme och envishet.
"Jag är väldigt stolt över priset och det visar att allting är möjligt", log Ericson på scenen.
Ericson förklarade pedagogiskt U21-landslagets framgång med att svensk fotboll efter VM i Tyskland 2006 investerade de pengarna i riksomfattande utbildningar för ledare och spelare och tack vare att riksinstruktörer rest runt på små orters konstgräsplaner så har det skapats talanger som blivit bra.
Att samtidigt med det perfekta talet få läsa TT:s personporträtt med vinnare Ericson där han öppet berättade om varför han inte var lika bra tidigt i karriären var stor läsning. Han sade bland annat att han förr var osäker och rädd för att misslyckas, vilket jag och många andra fick se på nära håll när han inte hade någon lycka i Motala AIF 1997-1998. Han gick inte hem hos omgivningen och nådde skrala resultat.
Men nu lyser det om Ericson som en säker ledare och framgången visades tydligt genom prisregnet över honom och hans U21-kamrater på idrottsgalans scen.
Det brukar bara vara ledare som säger sig njuta av att se spelare och ungdomar växa i sitt utövande. Men sett utifrån har jag nog aldrig upplevt en ledare växa så mycket som Håkan Ericson gjort på 18 år, från Maif till Globen.
Fotbollen är den största sporten brukar jag säga, men inte så stor den här kvällen. Varken U21-landslaget eller Zlatan Ibrahimovic var topp två i folkets pris Jerringpriset.
Det var simfantomen Sarah Sjöström som vann för andra året i rad, efter att ha besegrat populäre skidkungen Johan Olsson på upploppet.
Sjöström är nu i sällskap med Pernilla Wiberg och Magdalena Forsberg i att ha vunnit folkets kärlek två år i rad. Det är roligt, för Sjöström är en gigantisk svensk idrottare. Det har folket förstått, vilket bevisas av Jerringpriset.
Jag hade själv röstat på Zlatan, men det hänger nog ihop med att jag gillar sporter med bollar inblandat. En klack förbi målvakten är roligare att se på än en perfekt vändning i bassängen.
Gällande idrottsgalan tycker jag i övrigt att det var rätt att fokus i år låg på idrott mer än show. Det var som att Sportspegeln flyttat in i Globen, vilket ger den miljö som en idrottsgala ska ha. Man behöver inte ha komiker gående bland borden utan det går bra med en sportkommentator med glimten i ögat som kan ta fram berättelserna om årets stora prestationer.