Lyssna, respekt är ingen enkelriktad cykelbana

Cyklister och bilister. Två grupper som ska samsas på våra vägar. Det går inte alltid helt bra och när det nu bara återstår tre veckor till starten av Vätternrundan så är det tusentals cyklister ute på vägarna i Sverige.

Foto: Fotograf saknas!

Krönika2018-05-23 16:00

Vilket inte alltid är en helt angenäm upplevelse.

Tro mig, jag vet hur det kan vara.

Efter 15 Vätternrundor och ett antal tusen träningsmil på våra vägar så har jag fått min beskärda del av bilar som dundrat förbi någon centimeter från låret.

Antalet långfingrar jag sett genom bakrutor på bilar jag blivit omkörd av har jag för länge sedan tappat räkningen på.

Och ja, jag har stött på dem också.

Ja, ni vet de där omtänksamma bilisterna som tycker så synd om en när man sliter där i sitt anletes svett att de ger en en svalkande dusch spolarvätska när de passerar.

Jag är så gott som helt säker på att det finns de som ställer om munstyckena bara för att kunna duscha cyklister.

Det verkar finnas få saker som kan reta upp somliga bilister så mycket som att det dyker cyklister på vägen. Speciellt om de kommer i grupp.

En traktor i samma hastighet är inga problem. Den har på något vis ett existensberättigande. Då kan man lugnt vänta tills man säkert kan passera.

Jag vet inte hur många gånger jag har försvarat och förklarat varför vi cyklar i två led när vi är en grupp cyklister som är ute och tränar.

Att det är säkrare både för oss cyklister och för bilisterna. För en grupp på tio cyklister eller fler tar det bara hälften så lång tid att köra om när de kör i dubbla led.

Men och det är ett kraftigt men. Ska vi cyklister förvänta oss att bilisterna ska respektera oss och visa oss hänsyn.

Ja, då får vi också visa dem hänsyn och hjälpa till i trafiken när vi kan. För respekt är inte någon enkelriktad gata som bara går åt det ena hållet.

Häromdagen var jag på väg in till Vadstena. I de små backarna innan Hagebyhöga kom jag ifatt två cyklister som var ute på en träningsrunda.

Där låg de sida vid sida med någon meters mellanrum och såg ut att prata om sol, vind och vatten eller huruvida kanttråd var att föredra framför tubdäck. Att jag låg fem meter bakom dem i 500 meter innan jag säkert kunde ta mig om brydde de sig inte det minsta om.

För första gången någonsin blev jag irriterad på en cyklist som var ute och tränade.

Två tramptag med lite mer tryck i de tillsynes vältränade låren var allt det hade krävts för att de skulle lägga sig en och en så att jag smidigt och säkert skulle kunna ta mig om.

Om man hjälps åt och visar varandra hänsyn och respekt så är det inte helt omöjligt att vi cyklister kan samsas med bilisterna ute på vägarna.

Och jag skulle i alla fall bli glad om jag slapp bli duschad i spolarvätska i framtiden.

Krönika

Thomas Augustsson
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om