Jag håller helt med bandyförbundets generalsekreterare Marcus Norman. Det är bättre för ett barns utveckling att hålla på med många idrotter och gärna då vinteridrotter på vintern och sommaridrotter på sommaren. Det är en vacker tanke att svensk idrott ska försöka få barnen att gå mångfaldens väg.
Men det nya förslaget kring det hela som bandyförbundet i helgen marknadsför på SVT Opinion ger jag inte mycket för. Det går ut på att tvinga fram en uppdelning mellan sommar och vinter i barn- och ungdomsidrotten.
"Vi ser bara fördelar med det. Många vintersporter börjar redan i augusti och sommarsporter i januari/februari. I stället för att du spelar bandy nio-tio månader per år så kan du spela fotboll i sex månader och bandy i sex", säger Marcus Norman.
Ja, hälften av varje vore bra, där har Norman helt rätt. Men sedan säger generalsekreteraren så här:
"Man fryser eller helt drar in pengar till de föreningar eller förbund som inte sköter det här".
Det är där jag slår bakut. Självklart måste detta ske på frivillig väg, både hos föreningar men framför allt i varje enskilt lag och hos varje individ.
För självklart måste det få finnas sommarhockeyskolor även i fortsättningen om det finns intresse för det, och självklart måste handbollen få ha en grästurnering utomhus som Järnvägen cup i Hallsberg om den vill ha det, och givetvis måste det få spelas fotbollsturneringar i december om nu ungdomarna vill spela fotboll den månaden.
Idrotten gör mycket bra i det svenska samhället och det finns många bra idéer på förbundskanslier som kan utveckla och förbättra hur det fungerar. Inte minst när det gäller ungdomsidrott.
Men när förbunden ska komma med pekpinnar och förbjuda det ena och det andra för att nå ett visst mål tycker jag att det nästan alltid blir fel. Förbunden ska akta sig för att överadministrera och styra, vilket jag tyvärr alltför ofta tycker att de sysslar med.
Idrott handlar om känslor, hjärta och passion och vad en enskild individ vill för någonting. Det är grunden i hela idén. Om en 14-åring vill spela fotboll fem dagar i veckan och tävla i sin idrott året om ska den få göra det. Om en annan 14-åring vill satsa lika mycket, men kanske väljer att dela upp sin tid på fyra olika sporter ska det också vara möjligt.
Idrotten ska erbjuda plats för alla ambitioner och inriktningar och inte skriva ledare, föräldrar och barn på näsan om hur det ska vara.
För att uppnå det som Marcus Norman vill måste man jobba långsiktigt och brett med ledarnas grundvärderingar och med samarbeten mellan klubbar. För en hockeyspelare ska det gå att välja fotboll några tillfällen och inte läggas till last för det. Och tvärtom.
Varje sport måste sedan på egen hand vara tillräckligt attraktiv för att locka ungdomarna att välja just den sporten. Eller vara så rolig att man inte väljs bort i den stora konkurrensen.
Jag tycker idrotten gör lika mycket fel när förbunden vill tvinga ungdomslag att tona ned tävlingsmomentet. Genom förbud att tävla på allvar tror de som administrerar att toppningar och liknande ska minska.
I stället borde det jobbas med ledares agerande. Det kan faktiskt tävlas på ett attraktivt sätt och ändå inte göras felaktiga toppningar. Att tvinga fram beteenden är i alla fall inget som fungerar i min värld om idrotten ska få fler utövare. Både ledare och ungdomar vill satsa på något utifrån egna villkor och ambitioner.
Idrotten bör anpassa sig till vad utövarna vill, den ska inte tvinga fram beteenden enligt förslag som bara bygger på teoretiska tankar hos administratörer på kanslier. Nej, idrotten måste vara ute och se verkligheten och anpassa sig själv efter den.
Då lovar jag att både ideella ledare och entusiastiska barn vill vara med i klubbarna.