Tillsammans är ett vackert ord. Delad glädje är dubbel glädje och att göra något ihop betyder att de flesta upplevelser blir rikare och roligare. Vad ska man annars ha alla härliga minnen till?
I alla sorters galor, expon och mässor känns tillsammans också som ett nyckelord. Det är det som allt kretsar kring när en normalt svettig vardagslokal görs om och fräschas upp till ett sorts speeddatingmecka där olika aktörer från olika "världar" sida vid sida får visa det bästa man har att komma med. Klart att inspirationen kommer då, när man både stolt får framhäva sig själv, men även låta sig smittas av andras smarta idéer.
Att härma har mänskligheten gjort sedan tidernas begynnelse. Man kan kritisera coverband för att inte ha någon egen musikalisk identitet, men egentligen är det just covers som vi alla håller på med hela tiden. Vi ser andras förträfflighet och förfinar det på vårt eget vis.
På helgens ideella föreningsmässa i Motala, som var precis så häftig som kunde förväntas, gjorde jag en egen liten ovetenskaplig undersökning. Till företrädare för 13 olika idrottsföreningar ställde jag dessa tre frågor: 1. Vad är högst på er önskelista? 2. Vad är ni mest stolta över? 3. Vad är ni imponerade av hos någon annan klubb?
Jag behöver inte redovisa svaren jag fick i detalj, men jag såg ett mönster i vad som är viktigt. En idrottsförening är väldigt sällan som en exklusiv herrklubb där man vill vara unik och ogärna släppa in någon annan. Nej, jag skulle vilja säga att det är precis tvärtom. En idrottsförening lever efter epitetet "tillsammans" och vill helst bara få ännu fler medlemmar, gamla och unga människor och av olika sort. Det man vill är att få ännu fler att brinna för just det som man själv brinner för. Det hördes en generositet i detta som jag gillade under mässan. Gulligt var det rent av att se exempelvis crosstalanger stå och säga att de ville få fler att börja med det som är deras passion.
Idrottsföreningen värnar också om sin borg, det vill säga den hall eller arena som föreningen har eller vill få. Hemmet är störst och det är där som man kan utvecklas i en allt större familj.
I min minienkät pratades det visserligen om målsättningar om att gå upp i serier och om stolthet över olika mästare som klubben fått fram. Men på nästan alla håll var det inte framgångar som sattes i centrum. Det som det strävades efter var att växa och att få göra det i moderna hallar och med förbättrat material. Bandyn, skridskon, innebandyn, tennisen och gymnastiken pratade om sitt jobb för nybyggda eller utbyggda anläggningar, flygklubben pratade om det nya plan som de väntar på, och glesbygdens representanter från Godegårds SK berättade om nytt ljus, nya banor och nya maskiner som inte är långt borta.
Stora mästare kommer det alltid att komma fram från den lokala idrotten, från alla idrotter. Det kan vi vara säkra på. Det jag tror är klubbarnas stora utmaning är att skapa vi-känslan i alla de drömmar som beskrivs ovan. Jag menar då att damlaget känner samhörighet med tioårspojkarna, och att elitlaget känner att de hör ihop med de motionärer som svettas i skenet av samma klubbmärke.
Jag gillade att lyssna på Hasse Ström i veckan, sportkonstnären ni kunde läsa om i lördagens MVT. Han berättade om att trivsel är allt och det var intressant att höra hur han lät A-lag och ungdomar träna tillsammans när han utvecklade Motalas badminton. I den idén tror jag att Ström hade en poäng och det är bara för alla nu aktiva eldsjälar att göra en cover på hans tankar.