Om man zoomar ut är det egentligen kanske fel att göra skillnad på lokalt fostrade invånare och de som kommer utifrån. Vi är ju alla medborgare av en bygd, oavsett om vi bott här en månad eller hela vårt liv. Vi går alla på dessa gator just nu.
Ibland kan det vara negativt att vara för hemvävd i sin verksamhet också. Då kanske man inte är attraktiv för att locka nyförvärv utifrån. Det är viktigt att kunna ha den lockelsen. Då gör man någonting bra, om man får folk att ansluta sig till det man håller på med.
Nåväl, lite stolthet är det ändå att ha ett lag fyllt av spelare fostrade på orten. Det blir en sorts extra själ i det. Det motsatta brukar det rynkas på näsan åt, om få spelare kommer från orten.
Det Motala AIF som jag såg slå Tidaholm med 4-0 i division 2 i lördags hade 18 spelare och fyra ledare i spel. Startelvans hemorter: Motala 8, Finspång 2, Kalmar 1. Bänken: Motala 5, Stockholm 1, Linköping 1. Ledare: Motala 3, Mjölby 1.
Det kallar jag ett Motalalag. Dock kanske division 2-nivån och just nu lite skralt i kassan är förklaringen till att Maif inte hämtat in så många spelare utifrån som klubben brukar göra. Om det blir ettan igen lär man tvingas ta in fler importer från andra ställen. Men går man upp nu så är det med ett väldigt lokalt lag, vilket jag tycker man ska vara glad över. Det säger något om den starka fotbollsstad som Motala är.
Till sist: Det är en del Motala även i Vätternrundan, förstås, vilket ses i nya filmen "Ute och cyklar". I filmen ser man rätt mycket av framför allt Johan Lexén, målisen, som statist. Även Kinna Karlsson, löpare, upptäckte jag.