Jag överdriver inte när jag skriver att IFK Motalas rosa futsallag är något av det roligaste jag bevakat som journalist.
Det var verkligen något annorlunda och extra när laget föddes ur IFK-myllan då 2005-2006. Ur ett IFK som redan var bra på futsal och hade gått långt i något SM-spel.
Pappor till laget och satsningen var grabbar med IFK-hjärtan, såsom Andreas Johansson och Lasse Holmberg. Stöttepelare var också Mika Harju, Christoffer Hovlund, Tomas Johansson och Krister Johansson. Samt target playern Kalle Eriksson. Plus ledaren Sven Ryberg som alltid varit med på ett hörn.
Framför allt var attityden annorlunda. Laget spred myten om sig själv att aldrig träna, men laget var spelskickligt och bättre än många ändå. Talang och inspiration räckte långt.
Glimten i ögat och humorn i det hela byggdes sedan upp av en mycket välskriven och flitigt uppdaterad blogg, kallad "Lite snyggare spel", signerad Lasse Holmberg och med gästlivebloggare som Jonathan Strååt och Alexander Trygg.
Det här var ett lag som exempelvis hade bruna armbindlar att dela ut internt, till den spelare som varit sämst i den senaste matchen.
Jag föll pladask för lagets humor och skrev upp laget kraftigt i min sportblogg på den tiden.
Samtidigt retade laget gallfeber på många, när det här var motsatsen till "en match i taget" och att vara ödmjuk.
Men så länge laget var bra och skämten var roliga tyckte jag att auran kring det rosa laget var fantastisk. Det blev nästan bara roligare när folk blev provocerade.
Rosa laget vann bland annat sin serie i futsalallsvenskan fyra gånger, vann Kristberg cup och Spångacupen i Mjölby och kom till semifinal två gånger i Östgöta innefotboll cup. Jag kommer ihåg den galna vändningen mot Falcao i hemmamatchen i Motala sporthall.
Det absolut största var vintern 2010 när det rosa laget gick ända till SM-slutspel och var ett av Sveriges fyra bästa lag i denna växande sport. Ikonerna Tompa och Fille fick posera i rosa kroppsfärg och guldhattar på MVT:s förstasida. Det snackades också om landslagsspel för duktige Christoffer Hovlund.
Jag var också på plats i Solnahallen utanför Stockholm och bevakade SM-slutspelet. Dock så kom de rosa fyra efter förluster mot Vimmerby och Viggbyholm. Men det var en stor grej för Motalafotbollen, det största inomhus sedan Maif med Thomas Timpas Andersson var i SM-final i Baltiska hallen i Malmö 1997.
Efter detta har rosa laget hållit sig kvar i östgötatoppen i futsal, bland annat genom att börja träna och genom värvningar av spelare som Victor Gustafsson, Daniel Demirel och Daniel Leinar.
Men det har känts som lånad tid. Rosa lagets ande försvann någonstans när Lasse Holmberg slutade blogga för ett par-tre år sedan.
Den här säsongen har de rosa varken tränat eller spelat futsalserie och dessutom tappades bra spelare, som Gustafsson, Demirel, Leinar och Victor Tillgren.
Det märktes att tiden sprungit ifrån de rosa när laget på lördagen åkte ur ÖIFC redan i gruppspelet. I år är de rosa inte ens bland de två bästa IFK-lagen i Borens turnering.
Jag såg den tredje raka förlusten, 3–4 mot ungdomarna i IFK Motala 2, och det blev fallet efter tidigare 0–1 mot Forward och 1–2 mot Mjölby AI.
Det är lite motsägelsefullt när flera av de rosa grabbarna, som Tompa och Fille, upplever ett uppsving utomhus med uppgången till fyran. Andreas Johansson, den rosa pappan, tränar också mer än någonsin inför division 4.
Men futsal kräver kvickhet och den har inte rosa laget kvar längre. Det var lite oldboysstämpel på laget i årets ÖIFC.
Andreas Johansson ville på lördagen inte säga att det här är den sista säsongen med rosa laget. Rosa laget har dödförklarats förr, men ändå kommit tillbaka.
Men för mig kändes det som att vi nu i vinter skriver sista kapitlet på den rosa sagan. Allting har tyvärr ett slut.
Jag hoppas att jag har fel, annars säger jag tack för allt till ett av Motalaidrottens roligaste lag genom tiderna.
Bloggen och säsongen som slutade i Solnahallen glömmer jag aldrig.