Jag håller med målskytten Patric Åslund om att det var en vacker seger att slå Forward med 1-0. Det var som Tipsextra på 80-talet, strilande lätt regn, dimmigt och disigt och kyligt därefter. Planen såg från sidan såphal ut och mattan släppte på ett sätt som bara en dyblöt naturgräsplan kan släppa.
Maif är ett lag som är vant att lira upprätt på en perfekt konstgräsmatta hemma på IP. Men här var det åt andra hållet, mer vågrätt spel i lera på brittiskt kampmanér. Jag undrar om det inte är ett skönare sätt att vinna än att kortpassningslira i Motala.
Tränaren Martin Axén skrek vinnarskallar från sitt coachområde. Då hade det gått 85 minuter och stod 0-0. Jag tror inte han hade behövt vråla, men kanske var det lika bra. Maif skulle inte vika ned sig och belöningen kom med ett sent segermål.
Det är som anfallaren Alexandar Mutic sade när han linkade ut med ispåsar kring sitt onda knä: "Regn hela dagen och mattan släpper. Två lag som behövde poäng. Det blev stressigt spel. Men skitsamma hur det såg ut, det är tre poäng."
Det är snyggt att se att Maif nu för andra året i rad i takt med att vädret blir sämre och kallare bara blir starkare ju närmare säsongsslutet kommer. Den utvecklingen är det inga salongslirare som har. I fjol gav det 18 raka segrar och en dubbel. I år kommer det att ge ett nytt kontrakt och Maif kommer att hänga kvar i ettan för första gången sedan 2014. Det betyder att Motalaidrottens jojo-lag kan vara på väg att kliva ur hissen.