Det är inte länge sedan, jag tror det var när Tim Brithén var tränare, som Motala AIF knappt vann en enda match på flera säsonger. Det var när den planerade etableringen i ettan havererade, både ekonomiskt, sportsligt och sedermera också publikt.
Det här med förlustsviter i Motalahockeyn är något vi känner igen. Det har fått styrelser att sucka, tränare att rynka pannan och spelarna att tappa självförtroendet. Både när alla förluster kommit logiskt sedan föreningen bestämt sig för att starta om och när de kommit ändå bara för att laget inte varit bättre.
Jag minns den hausse som byggdes upp i Maifhockeyn när hallen byggdes på 90-talet. Högberg och Pecka kom tillbaka, Niklas Bergström värvades in och blev en man att luta sig mot, och hela Norrland dammsögs på profiler som Motalaborna tog till sitt hjärta. Minns knappt allt vad de hette uppifrån norr, Westerberg och Åhlén och grabbarna, men tillsammans med ledare som P-A Johnson, Conny Jakobsson och Tore Almberg och överblivna Linköpingsgrabbar från LHC så både etablerade de Maif i ettan och fyllde upp ishallens läktare.
Det är lätt att bli nostalgisk när man tänker på hur Maif förvandlade blöt uterink och ett ständigt epitet på att vara ett av Sveriges sämsta lag till att bli en ishockeyklubb som bemöttes med respekt. Att göra en iskall sport i en bandystad till något glödhett som alla snackade om var verkligen en Busterhistoria.
Men nu är det just historia och efter både sportsliga och ekonomiska misslyckanden hamnade Maif för knappt ett år sedan lägst ned igen, i division 3.
Sett vad som är på gång nu kanske det var det bästa som kunde hända. Nu är det tvärtom den fantastiska segerraden som vi i pressen får berätta om varje vecka. Den förlängs gång på gång efter ideliga starka laginsatser och den gamla publiken börjar komma tillbaka igen.
Före jul någon vecka trodde jag att Maif skulle besegra IFK:s bandylag i publik när båda lagen spelade hemma dagarna efter varandra. IFK vann då, men Maif tog revansch nu i helgen i stället, 445 mot 411.
Jag tycker det visar att Maif är Motalaidrottens hetaste lag just nu. Åskådarna fick också valuta för entrépengen i 6–3-segern mot Sölvesborg. Tuff och jämn match, en vändning av hemmalaget, och framför allt imponerade passningsspelet. Så samspelt som Maif är den här säsongen vet jag inte om jag sett någon vinter. Nu är det visserligen bröder och kusiner i var och varannan femma, men det är ändå kul att se när passen sitter på klubb-bladen utan att de ens behöver titta upp.
Det var flera riktigt eleganta kombinationer mot Sölvesborg, rena överkursen för division 3 om ni frågar mig.
Maif har i stort en bredd och topp i laget och en helhet kring sin satsning som hör hemma på högre nivå. Det märks när det nu förbereds för kommande kvalspel. Nye målvakten Adam Carlswärd är en förstärkning och ordföranden Sam Nilsson stängde på söndagen inte dörren till fler nyförvärv.
Det är tvåan som Maif ska vara i, även som klubb och där jobbas det nu för ett J18-lag nästa säsong. Det är också kring det hemvävda A-lag som finns nu som Maif vill vara i tvåan. Inget nytt lagbygge planeras utan bara enstaka förstärkningar i så fall.
Fortsätter det så här tror jag att en ny hausse kring Motalahockeyn kan vara på gång. Både på och utanför isen.
IFK Motala må ha förlorat helgens publikkamp, men behöver inte deppa tycker jag. 411 är godkänt mot jumbon Otterbäcken. Det positiva är om det blir seger även borta mot Otterbäcken under hänglamporna på Otterstrand på tisdag.
Det går att se en liten chans för IFK att haka på i kampen om kvalplatsen bakom Gripen. Om IFK får kontakt, då kan vi ha publikfester att vänta även i bandyn om några veckor. Jag tänker då en streckmatch hemma mot Nässjö i slutet av säsongen. Det kan vara önsketänkande, men möjligt är det.