Jag är inte den som skriker död och elände efter mig vartän jag går i staden där jag bor. Det finns det gott om andra som gör. Motala trycker genom dess invånare tyvärr ned sig själv, som en del småstäder ibland gör. Jag får känslan av bilden av Köping som ges i "Tårtgeneralen". En stad är ibland sin egen största fiende, där det alltid är någon annan eller något annat som är problemet. I stället för att ta tag i saken själv.
Motala som idrottsstad debatteras då och då. Särskilt när negativa händelser sker. Som nu senast med idrottsprogram på Platen som ska läggas ned. Inte bra för stan såklart. Positivt i alla fall att det reageras och att det försöks göras något.
Att Motala är en idrottsstad kan inte betvivlas. Det känner vi alla som bor här. Hur det sjuder av liv på planer, i hallar och allehanda idrottsplatser. Bredden och mångsidigheten finns alltid där som en grund där både lag och individuella idrottare har möjligheter att nå precis hur långt som helst.
Trots lag i källaren vågar jag säga att det är en bra idrottsstad vi bor i. Fotboll och innebandy, som exempel, har fantastiska förutsättningar. Fotbollen i bygden är större än vi ibland tänker på. Innebandyintresset finns vilande under ytan.
Att Maif lade ned sitt U19-lag och Fjädern slopade sitt lag i trean har kritiserats. Damfotbollen är i för låg serie, herrinnebandyn för långt ned, det är för lite "vi" i herrfotbollen och daminnebandyns matcher gäller för lite. Men ändå ser jag positivt på det. Utvecklingspotentialen finns där. Det är krattat för framgång. Man måste se sånt också i stället för att bara skrika död.