Det är härligt med debatt. Året hade knappt börjat innan det gick att höra Thomas Pettersson, professor i idrottsvetenskap på Malmö högskola, intervjuas i något radioprogram igen.
Det är han som hävdar att det inte går att mäta talang i ungdomsår, utan att det enda man mäter är fysisk mognad och det är den som premieras om ett tolvårslag exempelvis vinner en turnering.
Pettersson går alltid hårt åt idrotten och hävdar att samhället borde överväga att dra in sitt starka stöd till det föreningsliv som han menar bara sysslar med utslagning och då inte jobbar med det som pengarna ska gå till, nämligen sådant som folkhälsa, integration och demokrati.
Jag ryser alltid till lite när jag hör Petterssons starka språk och jag irriteras lite å idrottens vägnar. Det är ändå lite magstarkt att påstå att all selektering ska upphöra och att alla landslag i stort sett upp till myndig ålder ska läggas ned. Om ingen vuxen pekar ut någon som är bra eller mindre bra så menar Pettersson att alla i stort sett skulle fortsätta med idrotten och att allt då skulle vara frid och fröjd. Med den metoden skulle all utslagning upphöra, samtidigt som det skulle finnas ett gigantiskt smörgåsbord av 20-åriga talanger för idrotten att välja och vraka bland.
Men det är inte så enkelt. Jag tycker att resonemanget krockar med idrottens grundidé som är att mäta sig, mot sig själv eller någon annan, och att tävla. För ungdomar då självklart på ett lekfullt sätt. Men även när det är lek så går det inte att ta bort tävlingen ur idrotten. Det barn som spelar fotboll gör det självklart för att få hindra någon från att göra mål, eller för att själv få göra mål på en annan målvakt, eller för att med sitt lag få spela match mot ett annat lag.
Idrott är också väldigt mycket att leka, få umgås och bara vara tillsammans. Utan resultat- eller prestationskrav. Men om man ska ta bort tävlingen ur ungdomsidrotten så mycket som Thomas Pettersson vill undrar jag om man fortfarande kan kalla det idrott.
Visst, det går inte att se om en tolvåring eller 14-åring kommer att lyckas med sin sport som vuxen. Man kan ana, men det går inte att veta.
Däremot måste det gå att se om en ung tonåring har fallenhet för att bli bra i sin sport. Precis som det går att se om en tolvåring har lätt för sig i skolan eller har lätt för att sjunga eller spela något instrument. Då kan man uppmuntra den talangen.
Jag förstår därför inte skadan med att ha lite selektering i typ 15-årsåldern till östgötalag eller landslag. Det ger bara en extra morot till de duktiga idrottarna.
Sedan handlar det förstås om att sätta in ledarresurser på de som inte blir utvalda, att få de att inse att de fortfarande kan bli jättebra på sin sport även om de inte kommer med i ett visst lag just vid det tillfället. Det handlar om att jobba med de som inte kommer med. Men att dra alla över en kam och låtsas som att alla är lika bra hela tiden ända upp till vuxen ålder tror jag inte är lösningen för idrotten. Inte när en stor del av idén med sport är att mäta sig.
Sedan ska det inte stickas under stol med att det är problem med utslagning i idrotten och avarter av för tidig elitsatsning. Det måste det jobbas med.
Men problemet är inte så utbrett som Thomas Pettersson vill påskina och för att bevaka sitt samhällsstöd tror jag att idrotten behöver jobba hårdare med att ta fram alla de goda exempel som finns i föreningar och förbund.
De exempel där idrotten är en fantastisk utbildningsplats och där både bredd och elit kan frodas på ett bra sätt. Där talangerna som kommit långt kan få inspirerande uppgifter, samtidigt som ingen kamrat slås ut och tvingas lägga av.