Det pratas mycket i dag om att den traditionella idrotten tappar. Att ungdomar lägger av tidigt, alldeles för tidigt. I stället för den traditionella pyramiden med färre deltagare ju längre upp i åren man kommer, så vill idrotten jobba efter en rektangel där lika många håller på hela tiden.
Idrott hela livet.
Jag håller med. Det är klart att det ska vara så. Det är så också, man idrottar allt mer hela livet. Pensionärer tränar och medelålders tävlingsidrottar och motionerar allt mer.
Problemet är att den organiserade, traditionella idrotten inte fångar upp den rektangel som kanske redan finns där ute i verkligheten.
I stället är det i kompisgäng och genom kontakter man idrottar och det är mer löst sammansatt, genom Facebookgrupper och herrklubbar och liknande sociala sammanhang.
När det gäller ungdomsidrotten så är analysen från många av idrottens företrädare glasklar när det gäller att så många slutar i de tidiga tonåren. Bovarna i dramat är för het tävlingsmiljö och för mycket utslagning och selektering.
Att inte bli utvald, eller att inte gå hela vägen fram i turneringar, eller att inte alla får spela exakt lika mycket i sitt lag, är förklaringar till att idrott inte blir attraktivt.
Idrottens företrädare menar här att det bara är vinnarna som har roligt och då vill man göra alla ungdomar till vinnare genom att tona ned tävlingshetsen och inte anteckna några resultat.
Jag kan hålla med om att för hård vinnarmentalitet inte gagnar idrotten på sikt, trots att det är själva grejen med vad idrott går ut på. Att utvecklas och hela tiden bli bättre än sig själv och andra. Många som lockas av idrott lockas av tävlingsmomentet.
Samtidigt finns det förstås en poäng i att inte fokusera på placeringar så mycket. Inte heller vuxen idrott eller motionsgäng högre upp i åren tycker att det är roligt om det "gås över lik för att vinna". Jag tror ingen vill ha det så.
Men jag tror att idrotten också måste se på andra saker för att få ungdomar att idrotta längre upp i åren. Kanske ska man inte organisera och lägga sig i barn och ungdomars idrott så mycket?
Kanske ska även barn få samlas på rasten i skolan och själva bestämma i sina sociala sammanhang, att i kväll blir det match. I kväll samlas vi på spontanidrottsplatsen och delar upp. Sedan har vi turnering, utan att någon vuxen behöver vara med. Utan möjligen genom att vara åskådare av ren nyfikenhet.
Man kanske inte skulle bilda lag i föreningar före tio års ålder? Bara ha skolinspirerade rörelseskolor på kvällstid och helg. Gymnastik, innebandy, basket och handboll skulle kunna gå samman och ha sina idrottsskolor på golv. Ishockey, bandy, skridsko och konståkning skulle kunna ha gemensamma skridskoskolor och på sommaren skulle fotbollsklubbarna kunna ha sommaridrottsskolor, utan klubbmärke på bröstet och då uppdelat efter bostadsområden, så nära där barnen bor som möjligt. Racketsporter skulle också kunna samarbeta över gränserna. Som vattensporterna i dag har sin grund i simskolan.
Till tävlingsmomentet, om det behövs något, skulle barnen få fixa arrangemang själva. Så som medelålders gör. På alla spontanidrottsplatser som faktiskt finns. Eller så hjälper någon förälder till och bara bokar en halltid i alla skolidrottshallar som står tomma på kvällarna. "Kalle, ta en paus från skärmen nu och passa på och lek med kompisarna".
Det är trevliga verksamheter, Kul med boll och liknande, men genom att ruta in och organisera sin sport alldeles för tidigt är det risk att man binder ris åt egen rygg. Om en tolvåring sprungit omkring med samma klubbmärke på bröstet i sju år kanske han tycker att det är dags att göra något annat. Att det börjas för tidigt tror jag är en lika stor orsak till att ungdomar lägger av som eventuell utslagning.
jens.bollius@mvt.se