Jag är flitig med att utrycka min åsikt om att sport ska ses live. Det är vanligtvis en större upplevelse än att sitta hemma i tv-soffan eller att se på sportbarernas storbildsskärmar. Det står jag för.
Samtidigt är det förstås en omöjlighet att ta del av allt på plats. På så vis är det stora tv-utbudet i sportens värld en gudagåva till alla sportnördar.
Precis som att Facebook är social supergenerator i folks vanliga liv så ger alla tv-produktioner en fantastisk bild av alla draman runt om i Sverige och världen.
När jag följde Jörgen Larsson en dag som SHL-kommentator slogs jag av hur mycket folk som jobbar bakom kulisserna, för att skapa den perfekta upplevelsen för tittaren. Det är bara Larsson som syns, men ett helt fotbollslag har han bakom sig. Trots att det bara var en så kallad basic-sändning, den minsta på en tregradig skala var där tolv kameror i gång, fyra fotografer, en tekniskt ansvarig, en bildproducent, en ljudproducent, en grafikkille, en reprisansvarig så kallad EVS-operatör och en matchproducent. Plus fler riggare runt omkring.
Att se matchproducenten, dirigenten Emir Hazbic som en sorts spindeln i nätet, igång var en upplevelse. När han i sändningsbussen coachade alla och gav ris och ros med sekunders mellanrum, samtidigt som han tryckte fram vilken kameras bild som skulle ligga ute, var häftigt att se.
Jag kan säga att om det var en het hockeymatch av slutspelskaraktär mellan Färjestad och LHC var det lika bra puls i tv-teamet. Alla, inklusive frontfiguren Jörgen Larsson, var på tå och levererade sitt yttersta.
I tv-soffan måste folket ha bjudits på en stor show. Tack vare både spelarna och de som följde dem.