Bland det första jag sade till Niklas Egnell när han kom tillbaka från Åtvidabergs FF och tog över Motala AIF:s A-lag var att Maif måste få ordning på skadeproblemen. Det håller inte att ständigt ha fem spelare i rehab med gymnastikskor vid sidan av planen varje träning. Det är så det har varit de senaste fem-tio åren.
Egnell höll förstås med. Skador är ingenting någon vill ha.
Jag utgår från att Egnell, som har just skadeproblematik och sjukgymnastik som en av sina spetskompetenser, gjort vad han har kunnat för att träna rätt och för att förebygga och undvika skador.
Men tyvärr har trenden fortsatt i Maif den här våren i norrettan. Det har nästan varit värre än någonsin med skavanker, bristningar och alla möjliga sorters skador. Droppen som fick bägaren att rinna över var tisdagens trista besked kring den kanske mest skadeförföljde av alla, Mohammed Abdulrahman. Korsbandet är av i knäet, vilket betyder lång frånvaro och tung rehab.
Jag tror Maif redan innan detta besked tittat efter nya forwards, med tanke på att "Mommo" varken i fjol eller i år på grund av alla skador inte i närheten levererat det han åstadkom under det magiska året 2010 då storklubbarna fick upp ögonen för honom.
Maif hade värvat oavsett Mommos knästatus, men nu ställs allt på sin spets. Nu måste Maif agera.
Ordföranden Michael Landqvist säger också att klubben kommer att öppna plånboken i sommar. Sportchefen Mikael Larsson kommer att få gå utanför planerad budget för att värva, i första hand en eller två nya forwards. Det har det tagits styrelsebeslut på.
Situationen är akut och jag tycker att det är ett sundhetstecken att Maifledningen inser det. För ramlar man ur ettan vet vi hur svårt det kan vara att ta sig tillbaka. Tredjeplatsen i östgötsk herrfotboll, efter IFK Norrköping och Åtvidabergs FF, kan då snabbt gå till lag i Linköping eller Norrköping.