Det mentalas stora betydelse inom idrotten är oomtvistat. Alla vet att väldigt mycket av framgång "sitter i huvudet", att tänka rätt och att ha rätt fokus och vilja. Förväntningarna från omgivningen spelar också stor roll. Att klara av pressen och kraven och trycket utifrån. Att kunna spela bra när det förväntas att man ska spela bra är svårare än att vara underdog.
Vadstena GIF:s damer har på detta område haft en bekväm resa hittills. Nykomling i fjol och med en bra start då kändes det som att laget hela vägen hade en bra buffert att ta av, att laget innerst inne visste att det kunde misslyckas ett par matcher. Poängskörden och tabellplaceringen var ändå på plus jämfört med budget. Det fanns ett skydd att vila mot hela året.
Även inför årets premiär borta mot Onsala tycker jag att VGIF-laget kunde spela utan press. När laget vann var det i en svår bortakamp mot ett bra lag där oavgjort hade varit okej. Över budget igen.
Men i lördags, inför hemmapremiären i ettan mot ett Bergdalen som förlorat sin premiär mot Nittorp, upplevde jag ett nytt läge för Giffarna.
Mot ett rätt så bra lag var VGIF ändå klar favorit på förhand. Så bra har VGIF blivit att man på publiken också hörde att det förväntades en trepoängare.
Kanske kände spelarna av det också i det svårbemästrade vinden, för det vanligtvis bombsäkra försvaret släppte in mål och den tänkta snabbheten i passningsspelet fick VGIF inte i gång. Det gick helt enkelt grus i maskineriet.
Men fungerar inte spelet kan man alltid kämpa, något som också handlar om det mentala. Det gjorde VGIF och det gav trots allt ett konstant tryck mot Bergdalens mål och som vi många gånger såg förra säsongen orkade inte VGIF:s motståndare stå emot de sista 15-20 minuterna. Jag räknade till åtminstone tre träffar i virket innan Elin Hedström petade in returen från målvakten på ett skott/inspel från Felicia Rohlén. Då hade bollen först varit uppe i ribban också. Slumpartat kanske, men VGIF var värt poängen och till och med segern i denna blåsiga batalj.
Det var lite serielunkskaraktär på matchen, trots att det var hemmapremiär. Kanske berodde det på vädret, för det var annars festligt vimmel kring Kungsvalla tack vare Slättamilen.
VGIF:s damlag är en Vadstenaförebild och visade upp sig som en sådan också, en lagmoral som gav en poäng. Jag träffade Björn Löfstedt intill planen, en av huvudkaraktärerna bakom kultfilmen, Småstad, vars skapare också är nominerade som förebilder. Det känns som två starka idrottskandidater till priset. Björn Löfstedt är mest känd från handbollen, men berättade på Kungsvalla att han minsann också spelat fotboll, i lag som Vadstena, Strå och Hästholmen.
Slättamilen är för övrigt ett mycket charmigt arrangemang som lockar hela Vadstena på fötter. Det fanns också ett lag som saknade någon medlem, mångsysslaren Ulf Jönssons lag, och jag lovade att fylla den luckan nästa år. Om jag nu kan vara en tillgång.
Men jag ser fram emot nästa vår, att få uppleva Slättamilen inifrån. Då tror jag det blir målgång till en ny hemmamatch av hög dignitet med VGIF:s damlag. Ett lag som inte har nått sitt max. Men det gäller som sagt att lära sig hantera ett favoritskap, det kan vara en av de viktiga läxorna den här säsongen.