Det var stora planer han hade, Roger Skoogh. Treårsplanen som skulle ta Vadstena HF till division 1-spel. Eller som åtminstone som skulle få laget att nosa ditåt genom att bli topplag och jobba för kval.
Men vi vet hur det gick, planen kraschade efter ungefär halva tiden. Skoogh blev allt mer irriterad på att spelarna inte uppoffrade sig tillräckligt mycket och spelarna orkade för sin del inte satsa så hårt som Skoogh önskade. När planen lades upp tyckte jag att det lät väldigt bra. Skoogh var sugen på att ta ett A-lag igen, med en utvecklingsbar och vad jag förstod ambitiös skara spelare. Men det har berättats för mig att det blev för allvarligt och seriöst vissa stunder och när glädjen då försvann på sina håll är det svårt att prestera.
Med tanke på det kanske det var lika bra att treårsplanen gick i stöpet och att det gjordes en nystart, med en ny tränare i Tobbe Ekman vars främsta uppgift inte varit själva handbollen utan att rakt upp och ned skapa en spelglädje hos tjejerna igen.
Speakern Henrik Elofsson noterade i sin mikrofon hur glada VHF-spelarna såg ut när de sprang ut till andra halvlek mot Linköpings Lejon.
"Jo, jag drog några roliga historier i pausen", sade Tobbe Ekman.
Självklart var det sagt med glimten i ögat, men det går att se lite allvar i uttalandet också. Anledningen till att VHF nu har fem raka segrar är att de släppt ned axlarna och bara lirat på utan någon press på sig. Den mentala ryggsäcken som stavas krav har försvunnit och mot Linköpings Lejon gjorde det att riktigt delikata spelvarianter lyckades. Emma Tegnebo lirkade in sina bollar från linjen, till och med någon lobb gick in, Stina Andersson imponerade med passningsfinter och visade upp hela sitt register som spelfördelare och även skytt, och Sofia Holmström fick utlopp för sitt stenhårda skott ända fram till att hon blev punktad.
I ryggen hade VHF-laget det som alltid är guld värt, en högpresterande målvakt. Helena Present har slutat och fortsatt om vartannat de senaste åren, men har nu hittat någon sorts ny vår i sin karriär. Spelarna vet att hon tar det mesta och det tror jag också gör att de törs spela ut och testa svåra saker framåt. Blir det en miss så kommer det ändå nya chanser efter en Present-räddning.
Emma Tegnebo är en av många i VHF som nu förklarar framgångarna med att laget hittat glädjen.
"Vi vågar misslyckas nu", säger Tegnebo.
Samtidigt kanske detta på något konstigt vis är tredje året på Skooghs plan ändå. Jag tror att det ska ges en hel del cred till Skoogh för det här också. Efter att ha gnuggat hårt i grundarbete ett par säsonger och om man sedan släpper lite på det är det lätt att få effekten av kalvar på grönbete. Det är inte säkert att VHF haft så roligt utan det förarbete som gjorts.
Förra spelaren Anna Axman, som nu är ungdomsledare i klubben, säger att hon är imponerad av VHF-lagets tekniska kunnande och samspeltheten. När glädje kunnat adderas till detta blir det bra.
"Men försvar är grunden till det mesta. Det är det mest imponerande", säger Axman.
Nu ligger VHF trea och direkt kommer förstås då tankarna kring om det kan finnas en chans på ettan. Men då kommer direkt bromsklossar in i min skalle, som stora kostnader, och som att det då ändå krävs mer än att bara ha kul på träning och match.
Min bild av VHF nu är att det räcker gott med lite oväntad toppkänning i tvåan. Ettan känns för långt bort. I alla fall i närtid.
Men hur det än går behöver Vadstena representationslag som levererar och lockar intresse till matcher. Vilket skapar händelser "på byn". Med Wetterns trista frånvaro i ishockeyn är det tjejerna som lyser upp det, inte bara handbollslaget utan även fotbollslaget VGIF som i helgen vann en turnering inomhus i Mjölby.
Det är en bit kvar, men inte mig emot om det både finns handboll och fotboll på division 1-nivå i framtiden. Det skulle lyfta Vadstena på många sätt.