Jul och påsk är bra helger som har mycket gemensamt, inte bara maten och det religiösa. Det sänds ofta massor av bra tv då, nytt eller i repris. Den här påsken fastnade jag för dokumentären om Sanna Kallur, från start till mål. Det var en film som gick igenom rutan, precis som Kallur gjorde genom hela sin karriär. Väldigt fint att se hur äkta hon var och hur lite pokerface hon hade. Hennes känslor, både lycka och sorg, smittade av sig långt in i svenska folkets tv-soffor.
Fint och vackert var det, att se en sådan glädje över att få göra något så simpelt och mekaniskt som det egentligen kan tyckas vara att springa häcklopp.
Lite pokerface hade dock Kallur, till och med för sig själv. Då när hon inte ville inse att hon var allvarligt skadad, utan bara körde på mot drömmarnas mål som var OS i Peking 2008. Det kanske hon inte skulle gjort, utan det var skadorna som var förklaringen till det beryktade fallet då i Kina när hon bara stöp och försvann ned i marken mitt i direktsändning.
Skadebekymren släppte egentligen aldrig, men Kallur släppte heller aldrig sin älskade idrott och hon höll på ända till OS i Rio och till något mer mästerskap härom året. Sedan var det dags att pensionera sig. Sanna Kallur hade kännetecknet som alla stora idrottare har, det vill säga att de tar sig igenom motgångar och reser sig. För vill man bli bäst är det en sak som är stenklar, det kommer alltid hinder som man måste kämpa sig igenom, eller över.
Jag tänker på Sanna Kallur när jag tvingas rapportera om ytterligare skadebekymmer för Motalas just nu bästa och mest lovande idrottare. 2018 skulle ju bli ett kanonår för flygande Maja Nilsson, Maifs höjdhopparess, men när en tredjedel av året nu snart har gått känns det som det mest har handlat om smärta. Ungefär som för Sanna Kallur på väg mot OS i Peking.
För Maja Nilsson har den där vrickade foten på en trottoarkant på nyårsnatten bitit sig fast som någon sorts fotboja på väg mot drömmarnas höjder. Maja har i sin gnista och träningsvilja och glädje att få hoppa högt, det som förstås är det bästa hon vet, inte riktigt velat kännas vid den där foten. Det är ju nu som hon vill flyga.
Hon har också hoppat högt och gjort resultat i år, men kroppen har inte fullt ut gett sitt godkännande. På vanlig hårdträning svarar den bra, men just i de speciella rörelserna fram mot ribban så kommer smärtan. Ungefär som när Kallur inte klarade de speciella häckhoppen i maximal fart, när mycket annat ändå funkade fint.
Nåväl, kanske är vägen vidare för Maja Nilsson nu tålamod att ta det lugnt, i stället för järnviljan att utvecklas och förmågan att inte känna efter. Jag håller alla tummar för att den här våren inte är starten på år av skadehelvete, utan att Nilsson utan smärta kan ta vidare kliv mot den absoluta toppen.
Apropå toppen känns det som att Linköpings kommun, som för övrigt är värd för det lag-SM i friidrott där Maja Nilsson inte kan vara med i juni, tänker vara med där. På tio år vill Motalas grannstad och storebror bygga sex konstgräsplaner, tio fullstora sporthallar och en ny ishall.
Det är lite att inspireras av för Motala.