Om vi börjar i city på konstgräset intill kanalen och Hårstorpssjön, där Maif låg en timme före händelserna längre ned vid strömmen, så kändes det rätt bra ur hemmasynpunkt. Att vinna på beställning är aldrig lätt, men det klarade Maif i 2-1-segern mot jumbon Team TG, även om det blev lite onödigt spännande på stopptid. Att vinna utan att imponera är också bra, det imponerar och visar att det finns en annan stabilitet än tidigare sejourer i ettan.
Efter sex omgångar av norrettan har Maif med sina godkända nio poäng en annan rutin och erfarenhet och tyngd än det Maif vi såg åka ur söderettan 2020. Det finns fasta situationer att plocka fram, det görs individuella prestationer som nu Anton Pellettieri Hennigs kanonskott, och det finns ett annat fokus. En annan medvetenhet kring vad som krävs på den här nivån. Det är rätt många i dagens Maif som var med även 2020 och jag tycker det märks att de är två år äldre och två år bättre.
Den optimistiske kan ju efter varje seger hemma snegla lite mot toppen och de sex bästa. Drömmar som snabbt tas ned och får supportrar att sänka blicken mot botten när returerna kommer med förluster borta.
Men starten tycker jag ger en signal om att Maif, trots mängder av skador, är ett stabilt mittenlag. Den där breda och stora bänkskaran har Maif redan fått stor nytta av. Alla behövs.
Om man höjer blicken och ser tre eller fem år framåt och var Maif strategiskt är i östgötsk fotboll så ser jag en position som topp tre som fullt möjlig över tid. Det är inget optimistiskt tänk, utan klart realistiskt. IFK Norrköping är i en klass för sig och får med sig Sylvia i suget bakom båten. Men sen tycker jag Maif placerar sig på herrsidan.
Linköping City är i fritt fall och verkar inte ha någon efterträdare som topplag på orten och där kommer vakuumet bestå. Åtvidabergs FF har det också trassligt och fyllt av mer problem än förmågor. Om Maif bara kan mobilisera lite större intresse på den egna orten är det inte ouppnåeligt med superettan.
***
När det gäller damfotbollen, som håller till på naturgräs intill sjön Boren, har jag dömt ut Borens chanser att nå topp fem, det vet ni. Efter fem matcher står jag fast vid att det höga strecket är för svårt att ta sig över.
Däremot tycker jag Boren redan visar mer än jag trodde på tredjenivån. Efter stora smällar inledningsvis har Boren varit bra med tre gånger i rad, som mot Enskede (1-2) nu på lördagen.
Truppen är bättre än jag trodde och de okända spelarna som värvats in är bättre än jag trodde. Det glädjer mig och det är viktigt att känna styrka också för laget inför den tuffare tvåan som lär komma 2023. Det som görs i år spelar roll för nästa säsong, och för åren som kommer för bygdens bästa damlag.