Båda håller på med bandy. Ena laget på is och det andra på sporthallsgolv. Innebandy och bandy är på sätt och vis två olika sporter. Men oj så många likheter det finns mellan Solfjäderstadens och IFK Motalas framgångar i vinter. Det är nästan så att det går att lägga karbonpapper mellan succéerna, så många paralleller finns det.
Det är inte bara detta med att de var ett lag när de sysslade med sin sport, de umgicks massor och gjorde annat vid sidan om. IFK firade nyår i klubblokalen och Solfjädern spelade dataspel från förr i gamla Luxorlängan. Det är sånt som föder gemensamma kämpartag när allt ska avgöras i ett kval.
Båda fick kanonstart på serien, blev jagade byten av konkurrenterna, men höll undan till kvalspel efter att ha varit duktiga på att ta en match i taget. När det sedan blev kval så avgjordes det hela precis i slutet av den avgörande matchen, en nagelbitare inför knappa 1 200 åskådare på varje arena.
En stor del i framgången hade respektive lagkapten som kom ny utifrån, Fredrik Ählström och Erik Ivarsson. Plus att det fanns en hel drös sena 90-talister, tonåringar från stan som klev fram och fick sina genombrott i båda lagen.
Framför allt hade tränarna Kristofer Vestergaard och Daniel Lehnbom båda fått ett år före att lära känna laget. Det är då en ledare kan leverera, när det ges tid till att lära känna spelarna och klubben. En tränare behöver nästan alltid mer än ett år.
Nu är det bara för respektive klubbledningar att parallellt med varandra på var sin sida järnvägen bygga vidare och etablera sina lag på en högre nivå.
Jag är optimistisk och hoppfull när det gäller båda.