Få saker engagerar mig så lite inom idrotten som galor och priser där olika prestationer ska jämföras mot varandra. För det första det svåra och orimliga i att jämföra idrottsprestationer på olika nivåer i helt olika sporter med varandra. Hur gör man det, egentligen?
För det andra så är det i nuet som idrott är intressant. De sekunder Sarah Sjöström med sin enorma kraft sluggar sig fram till ett världsrekord på 100 fjäril, det ögonblick när Patrik Carlgren går åt rätt håll på straffen och ger Sverige ett historiskt guld i U21-EM.
Det är då idrott är stort och mitt engagemang varar ungefär fram till det att medaljen delats ut till segraren på prispallen minuter eller timmar efteråt. Om sedan en jury vid ett skrivbord kommer fram till att det ena eller andra är störst ett halvår senare så har jag svårt att bli upprörd eller lycklig över det.
Så när Bragdguldet skulle delas ut strax efter lunch på tisdagen var det därför med ganska måttligt intresse jag höll koll på TT:s telegramflöde på jobbet. Inte heller blev jag förvånad när förhandsfavoriten Sara Sjöström dök upp som vinnarnamn.
Att säga något annat än att hon är värd utmärkelsen vore galet. Att simma hem två guld, två silver och ett brons på ett långbane-VM i simning och dessutom slå världsrekord två gånger om på 100 meter fjäril är en prestation utöver det vanliga. För att sätta det i lite perspektiv har ingen svensk simmare någonsin gjort ett bättre VM i långbana.
Självklart är det ytterst imponerande och jättestort på alla sätt och vis. Det slit och den talang som ligger bakom framgångarna för 22-åringen (Hur sanslöst är det att hon bara är 22 år, för övrigt?) är värd all uppskattning. Jag kan inte påstå att utnämningen av Bragdguldet 2015 är felaktig, tvärtom.
Tyvärr ligger det Sarah Sjöström lite i fatet att hon är så bra att ingen blir särskilt överraskad av det hon presterar. Fenomenale trestegshopparen Christian Olsson fick aldrig varken Bragdguld eller Jerringpris, trots guld i VM, EM och OS. Delvis på grund av hård konkurrens, men framför allt på grund av hans överlägsenhet när han var som bäst.
Alla räknade kallt med att Olsson skulle vinna och då blev det i stället Stefan Holms OS-guldhopp under samma kväll i Aten 2004 som engagerade mest i tv-soffan och som prisades i efterhand.
Kanske är det på samma tema som jag själv hade delat ut Bragdguldet till U21-landslaget i fotboll – om termen "bragd" ska ses som en prestation där det oväntade har varit ett viktigt inslag. Att göra något som inte verkade möjligt på förhand.
I så fall hade det galna U21-guldet där ett nederlagstippat Sverige klev in som näst lägst rankade lag och vann före stornationer som Spanien, Tyskland, Italien, England och Portugal fått min röst.
Men det varken stör mig eller gör att jag tycker det är fel att Sara Sjöström prisas. Hon är värd alla pris hon kan få.
Nästa år väntar sommar-OS i Rio. Mycket talar för en historisk medaljskörd för Sjöström även där. Och det är väl egentligen bara det som saknas för att Sarah Sjöström ska räknas in i samma liga som Carolina Klüft, Annika Sörenstam och kanske några till som en av de allra största svenska kvinnliga idrottarna i historien.
Jag skulle redan nu tippa att Sjöström gör precis som Anja Pärson 2006 och 2007, nämligen får Bragdguldet två år i rad. Men jag kommer inte sitta på nålar för att se om den profetian slår in om ett år, däremot kan ni räkna med att jag följer hennes guldjakt i Rio minutiöst.