Vadstena HF signalerar glädje, jubel och seger. Den avgörande kvalmatchen mot Forsbacka vanns med 33-13. Ett lag som hör hemma i division 2.
Det var några i VHF som kunde förklara och stå bakom förra årets beslut att inte ta steget upp i division 2. Men jag tror inte att det var någon som var glad över det. Det sved hos alla. Känslan var densamma som när Motala AIF:s ishockeylag för några år sedan drog sig ur alltrean. Sådana beslut kanske på sätt och vis kan vara rätt, men det riskerar att förstöra mycket av drömmar och ambitioner.
Därför tror jag att samtliga nu är väldigt lyckliga över att det lag som VHF lyckades behålla i fjol nu både spelat sig till division 2 och tackat ja till division 2. Vi har sett överlägsenheten under vintern i trean och vi såg den igen i 33-13 mot Forsbacka på lördagen.
Dagens VHF har en sån längtan efter att utmanas, och få motstånd och spela rafflande matcher, att i stort sett alla nu säger ett rungande ja till att hänga med upp. Till och med helskadade Frida Axell vill köra vidare och det borde sporra alla att göra detsamma. Det finns mycket vilja i laget, och längtan till kamp.
VHF är ett lag och en klubb som är omtyckt efter en fin och välskriven historia där vi minns damlaget från 1998. Kanske det bästa klubben haft. Många gillar handboll, alla gillar VHF i Vadstena och även folk i Motala och Linköping följer VHF och den handboll som har många följare i just sin sport.
VHF har fördelen av att vara en happening på sin ort, minns hur det ibland varit på klubbens USM-arrangemang som fyllt läktaren. Folk kommer när det händer och jag tror att det är fler än mig före avkast som får lite rysningar när hymnen från 50-årsjubileumet spelas. Ser fram emot att höra låten oftare nu när det blir division 2.