Spel man mot man. Eller par mot par. Eller lag mot lag. En envig under sol och bar himmel, eller i hall på valfri tid. Då alltid med perfekta förhållanden. Fungerar på alla nivåer, som tävlingsidrott, lek eller motion. Hur långt upp i åren som helst. Det handlar om kondition, bollsinne, styrka och uthållighet i ett. Som inte kräver jättedyra anläggningar, eller jättedyr utrustning. Ja, ni hör, det är inte svårt att vara ambassadör för racketsport.
Lite jävig är jag, det ska erkännas. Jag växte som ett tennisfan på den tiden som Björn Borg mötte John McEnroe och då när Davis cups försenade matcher kunde rensa tv-tablån för ett helt folk. Jag har stått i långa autografköer i både Båstad och på Stockholm open som liten grabb. När stjärnorna hette Mats Wilander och John Fitzgerald.
Ändå blev badminton min sport, kanske beroende på att min stad Mjölbys elitidrott då kring 1980 var den Bustersaga som ett gäng grabbar från orten gjorde. De började från ingenting och plötsligt var det mästerskap och elitseriesammandrag och spelare som Morten Frost, Thomas Kihlström och Maria Bengtsson i hallen. Med det hade jag min hela tonårstids fritid klar.
Journalistiken tog över sen, men min älskade racketsport har jag hittat tillbaka till i medelåldern i och med kompisturneringar i först minipingis och sedan minitennis.
Med denna bakgrund berättad förstår ni att jag jublar över veckans nyheter kring den nya padelcentret i Luxorlängan, en anläggning med fyra, eller möjligtvis sex banor om takidén blir verklighet. Det kommer att bli ett sånt jäkla lyft för idrotten i Motala, och Vadstena för den delen. Kulturbyn ligger ju bara 10-15 minuter bort. Padel har jag hört fantastiskt mycket bra om, och den enda gång jag testat att spela så infriades de högt ställda förväntningarna. En oerhört rolig sport.
En sport som är perfekt för medelålders personer, efter karriären om man hållit på med elit. Lite gubbsport sådär, en sport man kan ha roligt med även om man är hyfsat orörlig.
Att många håller med mig visas av utvecklingen bara i Östergötland. Sex banor finns i Norrköping och hela 13 banor finns nu i Linköping, med en nybyggd anläggning med elva banor.
Padel finns det en marknad för och därför tror jag att satsningen i Luxor kommer att hålla långsiktigt.
Det är en bra tid nu för all racketsport i bygden, när pingisgänget i Team Motala nyligen tagit hem Guldklockan och där Västers BTK också är ledande i både bredd och elit i länet. I Vadstena finns toppsquash i och med Teknova SK:s SM-guldjagande lag och där ska VGIF också bygga tennisbanor på Kungsvalla, vilket blir ett bra komplement till Motala tennisklubb och dess sex banor, tre inne och tre på grus, i Varamon.
Min badminton då? Ja, jag minns ju hur stor sporten var i hela Östergötland förr. Inte minst i Motala där en ungdomsturnering kunde fylla varenda sporthall med tillräcklig takhöjd i hela stan. Nu är sporten en skugga av det som var då på 80-talet, men min kollega Anna Lindén ger i alla fall det här livstecknet: "Det står bra till med badminton, eller bra, klubben finns ju inte kvar. Men jag har en grupp i Frisksportarnas regi dit man kan komma om man inte är ren nybörjare. Det är främst vuxna, eller unga vuxna som vill lära sig teknik och taktik. Vi tränar i Råssnäs. Sedan finns det ju Korpen som har en ganska okej verksamhet."
Ja, ni ser. Padel har en rekryteringspotential i alla de klassiska racketsporterna som alla fungerar bra här omkring. Även de roliga minivarianterna som jag gärna utövar påminner om popsporten.
Padel är kort och gott att rekommendera, som en sport i tiden. För hela livet.