Det är känslor som gör sport. Det är det som gör det intressant, och som får oss runt omkring engagerade och intresserade. Utan känslor blir det tråkigt, nästan outhärdligt att stå ut. Om man nu inte gör en grej av sitt pokerface, som en gång Björn Borg där folk kunde ana att det kokade inombords under alla draman.

Men känslor är det som gör sportens värld till det direkta och fascinerande skådespel som fängslar så många, som gör det till civilisationens mest viktiga oviktiga sak. Tårar av sorg efter misslyckanden, ilskan över svaga insatser, tårar av lycka efter att ha klarat av sina drömmars mål, eller tomhet och vemod över en karriär som tagit slut.

En del idrottare och tränare/ledare visar det här utanpå skinnet, ärligt och öppet på livearenor och i tv-intervjuer. Det är de, speciellt de som är sig själva och inte spelar teater, som så att säga går genom rutan och blir folkkära. Det är de som folk går man ur huse för att se och följa.

Artikelbild

| änslor som bubblar över åt alla håll. Hög högstanivå och låg lägstanivå. Byten i klump som i ett ishockeylag. Vladan Ladans Maif liknar inget annat, skriver Jens Bollius. På bilden är det kramkalas efter Eldin Lugonjas 3–0-mål.

Jag älskar känslorna i sporten och älskar att ryckas med av dem. Att förföras av sportens omedelbara dramatik som från ena sekunden, timmen, dagen eller veckan till den andra kan kasta ut en i berg- och dalbanor mellan svart och vitt.

Mellan succé och fiasko kan det skilja så lite som ett stolpskott, stolpe in eller stolpe ut.

Jag tänker på denna charmerande anda som sport erbjuder när jag följer Motala AIF:s division 2-lag under Vladan Ladan.

Jag tror aldrig det bubblat så av känslor som i Maif 2018. Det säger jag efter bara några matcher.

Visst, det fanns en motsvarighet i mitten av 90-talet vid namn Anders B Johansson. Det var en tränare som kunde försätta berg och ett tag var på väg till allsvenskan med en förhållandevis medioker trupp. Bara på att gjuta mod i grabbarna. Samtidigt kunde Anders B flippa ur i galenskap när det gick emot. En gång efter en 0–3-förlust mot Lundby var han så förbannad på domaren att han gick in i domarrummet och slängde upp en hundring på bordet, med orden: "Här har du till ditt medlemsskap i Lundby!". Något han senare fick böta för till förbundet.

Vladan Ladan är lite upp och ned på ett liknande sätt. Vad som helst kan hända, både i lagets spel och i kommentarerna efteråt. Han har inget filter.

Efter 5–3 mot Huddinge hyllades toppklassfotbollen, med rätta som gav 4–0 i första halvlek. Nyförvärvet Eldin Lugonja jämfördes med Filippo Inzaghi. Sedan var det ord som fjantande och nonchalant om matchens avslutning, när Maif släppt in några billiga mål.

Kanske lite väl svängigt i omdömena, men nu säger ju spelarna att de gillar Vladans rättframhet och då får man lita på det. Då får han hållas. Jag vill som sagt inte heller såga känslor och engagemang. Det är värre med motsatsen.

Jag gillar kramarna, sångerna och att man ser varandra mycket bättre i Maif nu. Det går liksom inte och muttras längs väggarna längre. Det är raka rör.

Dock tycker jag att det är alldeles för mycket hockeybyten i Ladans coachning. En femma ut och en ny in. Både mellan matcher och i matcher. Det blir ingen trygghet och samspelthet, bara ett virrvarr av improvisation.

Jag tror det behövs mer kontinuitet med liknande elvor gång efter annan för att Maif ska hitta den stabilitet som behövs för att hänga med i toppen.

Annars lär Maif fortsätta blanda och ge på planen, vilket slutar någonstans i mitten av tabellen.