När Johanna Eriksson för ganska precis ett år sedan sprang i mål som tvåa i Broloppet jublade hon. Inte för placeringen utan för tiden. För första gången i karriären hade hon sprungit milen under 37 minuter.
Sen dess har hon inte sprungit ett lopp där hon sprungit distansen långsammare. Oavsett vilken distans loppet avgjorts på.
37 år gammal har hennes utvecklingskurva stuckit rakt uppåt.
– På något sätt har jag alltid känt att jag haft mer att ge men inte fått ut det. Men lite förvånad är jag att det gått så bra i år även om det började gå bra förra säsongen, säger Johanna när vi träffas uppe i Fålehagen.
En lugn runda i Motalarundan står på dagens schema. Det hårda passet fick kroppen i helgens Stockholm halvmaraton. Där slutade som det har gjort i de flesta lopp den här säsongen. Med ett nytt personligt rekord och de är inga små putsningar hon gjort av sina personbästatider hon gjort den här säsongen.
På milen är hennes 34.57, som gav ett brons på SM, en förbättring med nästan precis två minuter och tiden hon gjorde på Stockholm halvmaraton, 1.16.11, är fyra och en halv minut bättre än vad hon hade gjort när året började.
Det är lätt att tro att det skulle vara en utökad träningsdos som är förklaringen. Sanningen är det motsatta.
– Jag har dragit ner på träningen. Förut hade jag fokus på maraton och då handlar det om att springa så många mil som möjligt. Men då blev jag ju skadad hela tiden. Men efter att jag gått ner i mängd så har jag ju kunnat träna på kontinuerligt. Sen har jag ändrat lite på kosten också och blivit lite mer noggrann med vad jag stoppar i mig, säger hon.
En annan del som hon menar bidragit menar hon är att hon med åren blivit bättre på att lyssna till kroppen. Känns den sliten så får det tänkta intervallpasset bli en joggingrunda.
– Jag har blivit lite snällare mot mig själv. Förr kunde man ju plåga sig igenom ett träningspass bara för att man skulle göra det. Det gjorde nog många gånger mer skada än nytta.
Formen har funnit där hela säsongen och trots ett intensivt period med tävling varje helg sedan början av augusti så fortsätter hon ligga på samma höga nivå.
Det får henne att tro att hon egentligen aldrig haft en riktig formtopp och att hon skulle kunna springa ännu fortare.
– Jag tror ju att det finns ännu mer att plocka ut. På SM till exempel låg jag ju bakom i åtta kilometer och hade det väldigt behagligt. Nu blev det ju jobbigt de sista två för att det blev en så kraftig fartökning. Men hade det gått fortare från start så tror jag att jag hade kunnat springa fortare.
Två viktiga lopp har Maif-löperskan kvar den här säsongen. Först Lidingöloppets 30 kilometer nästa helg och därefter terräng-SM.
Och för att komma i så bra slag som möjligt till Lidingö så står hon i år över Broloppet i Motala.
– Eftersom jag sprang Stockholm halvmaraton så bestämde jag mig för det, säger Johanna som siktar mot att spränga ännu en drömgräns i Lidingöloppet.
- Under två timmar. Det är väl det jag siktar på. Det är ju inte så många kvinnor som lyckats med det. Men det gäller att springa smart och ta det lite lugnt i backarna och ligga på där det är lättsprunget.
Men redan innan Lidingöloppet är avgjort och säsongen är slut så har hon börjat blicka fram mot nästa. Och årets utvecklingskurva har fått henne att höja blicken mot nya mål. Och siktet är högt inställt.
– Jag har tänkt springa ett maraton tidigt på våren. Det finns ju ett VM nästa år och jag är väldigt nyfiken på vilka kvaltider som kommer gälla för att komma dit. Det brukar vara 2.40 och det tror jag skulle kunna vara möjligt. Träningen kommer i alla fall bli mer inställd på det, säger hon innan hon måste ge sig iväg innan mörkret sänker sig över spåren.