Det är på stela ben som Johanna Eriksson möter oss dagen efter att hon sprungit i mål som tia Stockholm marathon. Lårmusklerna protesterar högljutt mot den behandling de blev utsatta för under loppet.
Något som Johanna berättar att de gjorde redan tidigt i värmen under loppet.
– Det kändes redan efter en mil. Benen var som stockar och då är ändå första milen ganska lätt. Sen när det blir lite uppför efter 12-13 kilometer så fick jag en down. Sen fortsatte det så hela loppet. Jag hade mer downs and ups, säger hon och skrattar.
Hon funderade på att kliva av redan efter första milen. Men bet ihop.
– Det som fick mig att fortsätta var att jag låg bra till i loppet. Jag hade hyfsat bra koll på vilka som var framför mig. Men jag trodde inte att det var så bra som tia totalt. När jag gick i mål och hörde placeringen så tänkte jag att jaha, tia på SM.
Men det var alltså bättre än så. Hennes 2.54.54 räckte till tionde plats i loppet och en sjunde plats i SM.
Det var dock en pina sista milen menar hon.
– Jag var helt slut i musklerna. Sista fem kilometrarna hade jag kramp i låret. Då kändes det som jag stapplade fram. Ändå tappade jag inte så mycket.
Hennes prestation blir än mer imponerande om man betänker att hon varit sjuk de senaste veckorna och inte tränat för ett maraton.
– Göteborgsvarvet var ju mitt mål. Men då blev jag sjuk. Så då anmälde jag mig till Stockholm. Men jag har inte tränat tillräckligt för ett maraton egentligen.
På herrsidan tog sig även Maifs Fredrik Zeitelberg under tre timmar i värmen med tiden 2.58.52.