I maj sprang Thomas Sandell sitt dittills lÀngsta lopp i livet nÀr han genomförde Lidingö Ultra. 50 kilometer i terrÀngen. Att han han bara tvÄ mÄnader senare skulle springa den dubbla distansen under SM-veckan i Norrköping var inget han just dÄ hade i tankarna. Men har man som Sandell svÄrt att sÀga nej till en utmaning sÄ kan det mest ovÀntade hÀnda.
â Jag Ă€r ju sĂ„n att jag vill hitta nya utmaningar. Det driver mig ganska mycket, sĂ€ger Sandell och ler nĂ€r han slagit sig ner i trĂ€dgĂ„rdsstolen pĂ„ baksidan av huset i Brunnsvik i Motala.
Och förklaringen till att han kom att stÄ dÀr pÄ startlinjen i onsdags nÀr 100 kilometersloppet skulle avgöras den sista dagen pÄ SM-veckan i Norrköping stavas just nya utmaningar. Fast pÄ det professionella planet.
â Jag jobbar för ett företag som Ă€r samarbetspartner med SM-veckan och idrotten har varit mitt ansvarsomrĂ„de. SĂ„ SM-veckan har varit ett kĂ€rt barn för mig sedan 2010. Men efter sommaren ska jag ta mig an nya arbetsuppgifter. SĂ„ SM-veckan blev avslutet för mitt idrottsansvar och det blev ju pricken över i:et att fĂ„ göra det som deltagare sista dagen, sĂ€ger Sandell som fick förslaget att han skulle stĂ€lla upp av Riksidrottsförbundets Per Berglund efter det dĂ€r loppet pĂ„ Lidingö.
â Kan du springa 50 kilometer sĂ„ klarar du 100 kilometer ocksĂ„, sa han, berĂ€ttar Sandell som antog utmaningen och började trĂ€na. LĂ„ngt, lĂ€nge och ofta.
â Jag springer ju fem-sex mil i veckan sĂ„ grunden fanns. Men jag hade ju ingen aning om hur det skulle vara att springa sĂ„ lĂ„ngt. Jag hade ju tĂ€nkt mig att det var en strĂ€cka frĂ„n A till B. NĂ€r jag insĂ„g att vi skulle springa pĂ„ en tvĂ„ kilometer lĂ„ng varvbana sĂ„ tĂ€nkte jag, vad har jag gett mig in pĂ„, sĂ€ger Sandell och skrattar.
Men nÀr starten gick sÄ var det inte det att mÄllinjen skulle passeras 50 gÄnger som han funderade pÄ. Det han var bÄde nyfiken och lite orolig över var hur kroppen skulle reagera under loppet. Speciellt dÄ loppet avgjordes pÄ asfalt.
â Benen tar ju slut till sist. Fram till 50 kilometer var jag lugn. SĂ„ lĂ„ngt visste jag ju att jag kan springa. DĂ€refter hade jag ingen aning om hur kroppen skulle reagera. Jag fick en rejĂ€l svacka vid sju mil. DĂ„ fick jag kramp i baksidan av lĂ„ren. SĂ„ jag fick springa, gĂ„, springa och varva olika löptekniker för att vila musklerna, sĂ€ger Sandell som efter nio timmar och tolv minuter kunde strĂ€cka armarna i skyn och korsa mĂ„llinjen.
Hur ont gjorde det dÄ?
â Det lĂ„ter kanske konstigt, men det kĂ€ndes bra. Jag hade inte onormalt ont. Stelheten kom nĂ€r jag kom hem. Efter att ha suttit i bilen frĂ„n Norrköping sĂ„ kom jag knappt in, sĂ€ger lĂ„nglöparen som inte bara tog sig i mĂ„l. Han gjorde det ocksĂ„ snabbare Ă€n nĂ„gon annan i H45-klassen. NĂ„got som överraskade honom sjĂ€lv.
â För min del var inte det vĂ€sentliga att vinna H45-klassen. Det fanns inte pĂ„ kartan. Jag var ju pĂ„ startlinjen för utmaningen att se om jag skulle klara av att springa sĂ„ lĂ„ngt. Jag Ă€r sĂ„ otroligt glad att jag genomförde det. Att det sen blev ett guld pĂ„ köpet hade jag inte kunnat drömma om. Men att jag kom sjua totalt slĂ„r nĂ€stan högre, sĂ€ger han och ser med all rĂ€tt lite stolt ut.
Gav det mersmak?
â Det Ă€r klart att det gjorde det. Nu vet jag att jag klarar att springa tio mil och att jag Ă€r duktig pĂ„ det. Sen fĂ„r vi se vad det blir, sĂ€ger Sandell med ett leende som berĂ€ttar att det inte var sista gĂ„ngen han gav sig pĂ„ en utmaning.