Snålblåsten viner längs avenyn när Maja Nilsson hoppar av spårvagnen vid Kungsportsplatsen. När jag föreslår en fika tar hon täten in på en av smågatorna och för oss in på en för ändåmålet passande lokal.
LÄS MER:Kandidat 1
LÄS MER:Kandidat 2
Att hon bara bott i Göteborg i några månader är svårt att tro.
– Första veckorna jag bodde här så hade jag inget att göra om dagarna och då klättrade jag på väggarna. Jag är ju sån som person att jag vill ha något att göra hela tiden. Så då var jag ute och gick en hel del och då lär man ju sig att hitta, säger hon som förklaring till sin orienteringsförmåga.
Sedan de där första veckorna har hon både hunnit få jobb som läravikarie och tagit sig igenom en grundträning av ett slag som hon menar att hon aldrig upplevt tidigare.
Den som hållit i dem är Örgrytetränaren Yannick Tregaro och Maja vet nu att det i Göteborg finns en trappa som får backarna i Fålehagen att framstå som platta.
– De passen är vidriga. Upp och ned i den där trappan 50 gånger. Höga knän, grodhopp och utfallssteg om vart annat. Man är helt slut och jag vill ju inte vara sämst, orkar alla andra så måste ju jag också orka. Första passet med Yannick så frågade jag de andra: Brukar ni ha det så här?
Hon berättar att hon möttes av jakande nickar från de övriga i träningsgruppen.
Det tillsammans med att hon för första gången upplevt hur det är när benen är så trötta att de skakar okontrollerat och det inte går att få stopp på dem kan möjligen låta som en något obehaglig upplevelse.
Glöden i Majas blick när hon berättar om sin nya träningsmiljö berättar dock motsatsen. Det var precis det hon var ute efter när hon valde att lämna Motala för Göteborg. Byta Motala AIF mot Örgryte.
– Jag kommer nog vara kvar i Göteborg i hela min karriär. Så känns det i alla fall nu. Här är förutsättningarna så mycket bättre. Hallen vi tränar i är så bra. Jag behöver aldrig tänka på hur jag ska kunna genomföra någon övning och det är en så inspirerande miljö. Det är så kul att träna så man längtar efter att få åka dit, säger hon.
Glöden i ögonen lyser än mer intensivt när hon berättar om de första hoppasset som genomfördes för någon vecka sedan. Inte på några jättehöga höjder. Men beskedet hon fick av kroppen var att den inte bara plågats av höstens träning. Den har också svarat på den. Rejält.
– Om allt går som det ska så kommer jag hoppa högt nästa säsong. Om det kommer inomhus så det vara jättekul. Annars kommer det i sommar. Jag är jättenyfiken på hur det ska gå men också taggad, säger hon och tar en slurk av teet ur koppen framför sig.
Ställer ner den och förklarar att träningen nu går in i den fas då hennes tränare Patrik Von Corswant planerat in att hon ska börja hoppa regelbundet och jobba med olika teknikbitar.
Jag frågar om hon redan nu har något mål utstakat för inomhussäsongen. Svaret kommer snabbt.
– Höja min lägstanivå. Det är prio ett. För gör man det så kommer persen också. Desto fler gånger man hoppar en höjd desto säkrare blir man på den. Efter första tävlingen så kan jag sikta mot en nivå för säsongen. Hoppar jag 1.80 då så får det bli som det blir. Hoppar jag 1.90, ja då jäklar, säger hon samtidigt som den där glöden i hennes ögon formligen exploderar när hon säger den sista meningen.
Vi vänder blicken bakåt. Mot året som gått och hennes sista säsong i Maif. Den som började med en stukad fot bara minuter efter att nyårsklockorna tystnat och förstörde stora delar av säsongen för henne.
– Nordenkampen gick ju ändå skapligt. Men SM gick ju käpprätt. Där skulle jag inte ha hoppat, säger hon och syftar på inomhus-SM i Gävle som slutade med ett brons men också tårfyllda ögon då smärtorna i foten stoppade henne från att på allvar ta upp kampen med Sofie Skoog och Erika Kinsey.
Efter det skulle det dröja ända till junior-VM i juli, där hon slutade sjua, innan hon tävlade igen.
– Jag är jätteglad för att jag gjorde min rehab ordentligt och inte stressade. Patrik sa tidigt att om vi åker på VM så är det en bonus. Han får ofta hålla tillbaka mig. Skulle han säga: ”Ok Maja, vill du köra 50 timmars träning den här veckan?” så skulle jag göra det. Så han är bra på att bromsa, annars skulle jag inte vara hel nu.
Maja avslutade sedan säsongen med att knipa SM-silvret utomhus och vara med när de svenska damerna återigen vann Finnkampen.
För de insatserna är hon nu en av kandiaterna till MVT:s Guldklocka. Något som överraskar henne.
– Jag trodde inte det eftersom jag inte gjorde några wow-prestationer direkt i år, säger hon.