Hinderbana, eller obstacle course race som är det engelska namnet, upptäckte Malin Johansson när hon för drygt två år sedan följde barnen på en tävling.

Man kan väl säga att hon fastnade för sporten.

Bara ett år senare, förra sommaren, vann hon EM-silvret för kvinnor 40 år. Och när VM avgjordes i London förra helgen så slog hon alltså till igen och knep bronset i sprinten.

Artikelbild

| Hemma på tomten har Malin Johansson en egen rigg att träna i.

Det berättar hon var en skön revansch efter VM-tävlingarna i Kanada förra hösten.

– Då låg jag också bra till fram till det tredje sista hindret. Men där tog det stopp, Jag klarade inte det hindret. Så tills i år så visste jag vad jag behövde förbättra. Så jag har tränat mycket på greppstyrkan och jag har varit iväg till Marbella på träningsläger.

Hennes tidigare framgångar gjorde också att hon blev erbjuden att tävla i elitklass i de Toughest-tävlingar som arrangeras runt om i Norden. Något som hon tackade ja till efter en viss tvekan men som hon menar gynnade henne nu.

– Jag kan ju inte springa så bra som elittjejerna. Men jag tror det har varit bra. Man tvingas att snäppa upp sig ett ett kliv. Så jag har utvecklat min förmåga att klara fastlines. Det är tuffare hinder men du vinner både tid och kraft för du slipper några hinder.

Artikelbild

| Malin Johansson på väg genom ett av hindren under VM. Det slutade med ett VM-brons.

När hon stod på startlinjen inför sprinten i London och gjorde sig redo för de 24 hindren utefter den tre kilometer långa banan så var det dock ingen VM-medalj hon hade i tankarna.

– Målsättningen var att komma hem med ett armband och göra det så bra som möjligt givetvis. Det är ju jättemånga duktiga tjejer som är med, säger Malin och visar det armband som deltagarna får runt armen innan start. Det klipps bort om de inte skulle klara ett hinder – och då är man borta ur tävlingen.

Och den här gången satt det kvar när Malin spurtade i mål. Helt ovetandes om vilken placering hon fått.

– Vi var 74 stycken i min age-group och startade tio åt gången. Så jag hade ingen aning om hur jag låg till. Jag var bara jätteglad för att ha klarat armbandet. Sen kom det först upp att jag låg tvåa, då var det ju bara wow. Sen blev jag trea till slut och det är ju en superbonus. Det är ju en dröm man haft. Konkurrensen är ju stenhård, säger hon och spricker upp i ett stort leende.

Malin ställde också upp i lagtävlingen tillsammans med en annan svensk tjej samt en spanjorska. Det slutade med en fjärde plats.