Minimotocross eller Fiddy som det också kallas har levt en lite borttynande tillvaro i ett antal år. Den SM-serie som SMK Motalas Jonny Huvell vann så sent som 2012 lades ned och sporten föll lite i glömska under några år.
Men till 2017 fick sporten lite nytt liv när Svemo startade upp ett Riksmästerskap i minicross. Och då väcktes också Borensbergs Anton Lindqvist intresse för att börja tävla.
– När man var i 14-15-årsåldern så körde man ju i grushålorna här ute på landet och jag körde väl lite på bana med. Men det var bara för träningens skull. Jag körde väl ett KM inne i Linköping en gång. Sen blev det trimmade moppar som tog all tid, säger han och skrattar åt minnet.
Till sin första säsong i RM-serien skaffade han sig vad han själv kallar en budgethoj och körde mest för att det var kul. Ändå lyckades han knipa ett par pallplatser innan säsongen var över.
Och där någonstans tändes gnistan för att ta reda på vad han kunde göra om han satt på en hoj som var konkurrenskraftig.
– Så tills i år tänkt jag att nu jäklar ska jag satsa. Så det blev en lite dyrare hoj med ordentliga stötdämpare så man kunde hoppa lite, säger han och nickar mot den lilla crosscykeln som står lutad mot väggen i garaget i hemmet några kilometer utanför Borensberg.
Den satsningen lönade sig. För av årets fem första tävlingar i RM-serien så vann Lindqvist tre, slutade tvåa i en och trea i en. För att sedan avsluta med att skjuta motorn i säsongsavslutningen.
– Så då kom jag inte i mål. Men jag hade ju redan vunnit serien så det spelade ju ingen roll. Sen hade det ju varit kul om jag hade tagit en pallplats i alla tävlingarna. Men det gick ju åt skogen, säger han och ler lite snett.
Motorraset var inte heller det första för säsongen. Redan i den fjärde deltävlingen så fick den första motorn nog av den behandling den utsattes för.
– Så det blev till att panikbeställa en ny motor och det var ju bara två veckor kvar till nästa tävling. Så jag hann bara med en kvarts inkörning innan det blev fullt spett. Så det var väl inte helt oväntat att den bara höll i en och halv timme. Man kör väl för hårt. Det klarar de helt enkelt inte av.
Han skrattar igen och konstaterar att sambon Rebecca och hennes bror delvis kan vara skyldiga till det.
– De har ju varit med på alla tävlingar och stöttat mig. Och efter varje träning så har de sagt att jag måste gasa mera. Utan den supporten så hade jag inte stått här nu. Sen hade det ju inte varit fel om man haft några fler sponsorer också.
Om han får chansen att försvara sin RM-titel nästa år är ännu inte klart. En serie ska det bli. Men om den får RM- eller SM-status är ännu oklart. Lindqvist vet vad han hoppas på att det blir.
– Det vore ju kul om det blir SM. Då kan det ju komma några gamla rävar som börjar köra igen för att försöka vinna ett SM-guld. Men då hamnar man väl sist.
Ännu ett skratt ekar mot garageväggarna innan han berättar att det inte bara var möjligheten att vinna titeln som fick honom att satsa på minicross. Även om det var det som var målet.
– Gemenskapen är ju det främsta skälet skulle jag säga. Det är ju ett härligt gäng som håller på och kör minicross. Så man åker ju för att träffa dem. Det är ju ingen som är osams i depån, utan alla hjälper varandra. Slår jag sönder ett gaffelben så får jag ju låna ett av någon av de andra. Men när startgrinden slår i backen då växer ju hornen ut.
Han fortsätter:
– Vi hoppar ju att det kan bli fler som kör nästa år. Det är ingen skitsport som många tror.