– När man läser listan på vilka som fått priset tidigare blir man rörd, säger orienteraren.
Motala AIF-alliansen är en koloss i bygdens idrott, en förening som funnits sedan 1907 och nu är inne på sitt 111:e verksamhetsår. Att denna koloss delar ut sin guldmedalj sker inte onödan utan görs bara vid alldeles speciella omständigheter. Den förste som fick medaljen var Sten Schale 1918 och efter honom finns namn som Nils Nilsson-Kick (1950), Jan Törnell och Gösta Löfgren (båda 1965), Arne Bergqvist (1977), Bernt Wigert (1987) och Arne Levin (1994).
Senast någon fick det var friidrottstränaren Anders Elfving 2007.
Efter tio år till är det nu dags för orienteringsgurun Anders Hedin att få den specialtillverkade medaljen. Han är den 32:a pristagaren på 111 år.
– Jag har ju suttit i huvudstyrelsen, men visst ändå inte att medaljen fanns, säger han med ett leende.
Anders Hedin är prästen som orienterar. Eller orienteraren som jobbar som präst. Välj vilket ni vill. Han ser både likheter och skillnader mellan rollerna.
– Den lutherska läran handlar ju om att leva och att vara människa och nuförtiden är ju fritiden en stor del av en människas liv. Att leva är att orientera för mig, säger han.
Hedin har alltid varit trogen sitt Motala, med avstickare till platser som Kalmar och Regna under perioder i livet. Han har varit en passionerad orienterare och alltid trivts i Maif.
– Maif har passat mig och jag har passat Maif. Jag trivs i klubben och uppskattar det ideella engagemanget. Det märks särskilt tydligt under Vätternrundan när många jobbar tillsammans.
Har du någon särskild roll i arrangemanget?
– Förr var jag ju speaker i starten, men nu är jag mest i Hammarsundet, där orienteringsklubben driver depån.
Har du några meriter som orienterare genom åren?
– Nej, jag har alltid varit ganska dålig. Ett år vann jag fem liter motorolja i en tävling. Jag var bra någon gång i Laikmatchen mot Linköping, en klassiker vi arrangerade förr, också.
Anders Hedins engagemang nu är lite av varje i Maif, förutom att springa själv. Han håller i vuxenkurser ihop med Lisa Korall och han är nyvald som kartansvarig.
Hedin trappar inte ned och hoppas att han får springa så länge han lever.
– Drömmen vore ju att dö i skogen, säger han.
Helgens tävling är ett DM i västra London. Han kombinerar resan med att gå live på sin andra passion, opera.
I sommar ska 69-åringen till Lake district igen i England, en tradition. Han gillar rugby och cricket och Bristol Rovers och är en älskare av det mesta som är brittiskt.
Några läsarfrågar har vi också som vanligt i önskeintervjun.
Svär du när du missar en kontroll?
– Nej, men jag kan bli rejält irriterad. Det är en fördom att jag som präst bryr mig om i fall andra svär. Det gör jag inte, men jag är noga med mitt eget språk.
Vilket land orienterar du helst i förutom Sverige och Storbritannien?
– Bornholm, Danmark. Dit är det alltid roligt att åka. Plus Portugal.
Springer du trots bytta knän? Eller går?
– Jag springer märkligt nog. Jag studsar fram.
Är det samma problem för kyrkan och idrotten nu som för 20 år sedan?
– Ja, ungefär. Det är nog samma dilemman att brottas med. Men jag tycker att kyrkan bejakar kroppen mer nu. Kyrkan är på allvar och det gillar jag. Idrotten är också som bäst när den är på allvar, säger Anders Hedin.