"Du skulle åka över till USA och kolla någon gång."

Jag vet inte hur många gånger jag fick höra den meningen under de år som jag ingick i säkerhetsteamet på dragracingtävlingarna på Mantorp park i slutet på -80-talet och början på -90-talet.

De stora svenska namnen på den tiden var Monica Öberg och Pelle Lindelöw som tampades i top fuel-klassen och jag kommer aldrig glömma första gången jag stod på startplattan när de båda rullade fram på var sin sida om mig. Självklart hade jag dessutom glömt att stoppa i öronpropparna. Vilket jag blev smärtsamt medveten om när de trampade gasen i botten och passerade bara någon meter ifrån mig.

Artikelbild

| Go Sweden. Jonnie Lindberg på väg mot segern i top alcohol funny car.

Dryga 20 år senare så har jag då gjort det. Varit över i det stora landet i väster och kollat på dragracing. Jag gjorde det på legendariska Pomonaraceway under Winternationals och mina förväntningar var höga.

Ett snabbt besök på NHRA:s (National Hot Rod Association) museum piskade upp dem ännu mer. Nu skulle jag med egna ögon få se hur mycket bättre amerikanarna är på det här med att åka fort.

Och en tur nedför Nitro alley fick mig att inse hur mycket större dragracing är i USA. Så många top-fuel dragsters som det stod uppradade är fler än det var totalt under mina fem-sex år på Mantorp park.

Alla med gigantiska trailers och VIP-tält där sponsorerna smörjs så att de ska fortsätta skjuta till dollars.

Artikelbild

| Blågul. Den svenska flaggan pryder takluckan på Jonnie Lindbergs bil. Publiken hyllade svensken efter att han tagit sin första seger i USA.

Efter att ha tittat på det imponerade skådespelet när en motor till ett av dessa monster skruvas ner i minsta detalj och sätts ihop igen på mindre än 30 minuter så är det dags att att gå ut och titta på ett par repor.

Och jag blev inte besviken. Nej, jag kom faktiskt på mig själv med att helt plötsligt bli euforisk. Dessutom mer patriotisk än vad jag vanligtvis brukar vara.

Artikelbild

| Mållös. Jonnie Lindberg med sin första segerpokal från USA. Halvtimmen efter målgång så hade han fortfarande inte hunnit ta in vad de lyckats med.

Det var inte för att jag fick se amerikanen Shawn Langdon göra den snabbaste tiden i historien, över de 1000 fot (304.8) meter som de kör i värstingklassen, med 3.700 sekunder.

Nej det var Jonnie Lindberg som fick mig att vråla uppe på läktarplats. Svensken med en av de minst uppseendeväckande depåplatserna körde skjortan av amerikanarna i top alcoholfunnycar och var bäst från första kvaldagen fram till finalen. I finalen knäpptes Jonnie Brian Hough med en tid på 5.45 sekunder och 430 km/h i sluthastighet.

Artikelbild

| Skruvande. Jonnie Lindberg är själv med och skruvar mellan racen. På mindre än 30 minuter rivs hela motorn isär, gås igenom och plockas ihop igen.

"Jag har inte smält det än. Men att vinna första segern här borta är stort, riktigt stort. Så otroligt skönt att vi lyckades vinna. Nu ska vi hem och försöka få ihop sponsorer så vi kan fortsätta köra här borta. Tanken är att vi ska köra hela serien." berättade Jonnie när vi träffades efter prisutdelningen.

Jag åkte från Pomona med nitrodoften stickande i näsan och ett leende på läpparna och två erfarenheter rikare.

Artikelbild

| Vrålet. När två top fuel-dragsters drar iväg så vibrerar marken.

Amerikansk dragracing är ofantligt mycket större än svensk.

Och jäklar vad kul det var att se en svensk spöa dem på deras hemmaplan.