âEn mulen höstdag tar jag hissen frĂ„n vindsvĂ„ningen pĂ„ Södermalm ner till kĂ€llaren. I handen: datorvĂ€ska med en liter naturell yoghurt av utgĂ„nget datum och nĂ„got dussin pillerburkar, allt giftigt som gĂ„r att hitta i medicinskĂ„pet.
Mitt liv stĂ„r pĂ„ topp. Nu ska jag dö.â
SÄ skriver Niklas Ekdal om sitt sjÀlvmordsförsök i boken "Hur jag dog".
Nu sitter han, fyra Är efter den dÀr mulna höstdagen, hemma i vardagsrummet i vindsvÄningen pÄ Söder och blickar tillbaka Ànnu en gÄng.
Vad fick honom, en medelÄlders man som tycktes ha allt, att vilja ta livet av sig?
â Jag förstĂ„r att sjĂ€lvmord utifrĂ„n ter sig som det mest förbjudna man kan göra. HĂ€nsynslöst, oansvarigt, egoistiskt.
Niklas Ekdal vĂ€xte upp i 60- och 70-talets Kisa. Pappa Ingemar var skolchef i Kinda kommun och Niklas identitet hela uppvĂ€xten var ârektorns sonâ.
â Det var tufft klimat i Kisa pĂ„ den tiden, med mycket mobbning. Jag klarade mig bra, jag spelade fotboll, men mĂ„nga hade det kĂ€mpigt. Man fick vara pĂ„ sin vakt för att inte bli mobbad. Jag försökte stĂ„ upp för sĂ„na som rĂ„kade illa ut, men sĂ„ hĂ€r i efterhand kunde man gjort mer. De som kom snett frĂ„n början blev hackkycklingar upp genom alla Ă„r.
â Det var fotboll, mellanöl och trimmade mopeder som gĂ€llde. Först spelade jag i Kisa BK, sedan nĂ€r jag blev Ă€ldre i SlĂ€tmon. Kisa lĂ„g i fyran, SlĂ€tmon i femman eller sexan. Jag hörde nog mer hemma pĂ„ den senare nivĂ„n.
Fotbollen som senare i livet, i medelÄldern, blev starten pÄ de problem som mynnade ut i sjÀlvmordsförsöket 2012.
Vi Ă„terkommer till det.
â Jag upplevde Kisa genom skolan och mina förĂ€ldrars aktiviteter. Pappa byggde flera nya skolor dĂ„, bland annat en ny högstadieskola för hela kommunen, nĂ€r mĂ„nga mindre skolor lades ner i Björkfors och andra stĂ€llen. Det var en stor omstĂ€llning i bygden.
â Mamma var mycket aktiv i föreningslivet, i scouterna och LottakĂ„ren. SĂ„ jag var med i scouterna. Och pĂ„ söndagarna tvingades jag med till kyrkan. Det var lite segt, men sĂ„ hĂ€r i efterhand lĂ€rorikt.
â En stor skillnad jĂ€mfört med idag, om jag jĂ€mför med det liv mina barn lever idag hĂ€r i Stockholm, var skoldanserna pĂ„ högstadiet och att man redan i 13-Ă„rsĂ„ldern drack mellanöl. Snus, mellanöl och cigaretter redan i de nedre tonĂ„ren. SĂ„ gĂ„r det inte till nu för tiden. Dagens ungdomar har inte kommit loss frĂ„n datorn. Det finns sĂ€kert andra, jobbiga utmaningar idag, men dĂ„ pĂ„ 60- och 70-talet levde vi farligare.
â Det dĂ€r romantiseras ofta nu i efterhand nĂ€r förĂ€ldrar Ă€r oroliga för att deras ungdomar sitter vid datorn och inte Ă€r ute tillrĂ€ckligt mycket. Men vad gjorde vi ute? Sköt med luftgevĂ€r i skogen, eldade och sköt smĂ€llare mot varandra. Och cyklade och Ă„kte trimmade mopeder utan hjĂ€lm. FrĂ„n sjuan, Ă„ttan fanns det en rejĂ€l alkoholkultur. Mellanölen försvann ju 1977, men vi var en generation som pĂ„verkades mycket av den.
â Jag tror inte att allt det dĂ€r var sĂ€rskilt utvecklande, jag tror tonĂ„ringarna i dag, nĂ€r de sitter uppkopplade med hela vĂ€rlden vid datorn, ligger flera steg före, bĂ„de kulturellt och i engelskan.
â Jag hade tur under uppvĂ€xten att jag inte trillade dit och blev alkoholist eller rĂ„kade ut för en olycka. Jag sĂ„g det hĂ€nda andra, mĂ„nga som fick alkoholproblem, nĂ„gra bilolyckor, nĂ„gon vĂ„dasköts i knĂ€t av ett hagelgevĂ€r, andra föll in i kriminalitet. Jag inser i efterhand att det Ă€r mycket tillfĂ€lligheter och tur, vilka jag har rĂ„kat trĂ€ffa, som har avgjort hur det gĂ„tt.
Efter grundskolan började Niklas gymnasiet pÄ Katedralskolan i Linköping.
â Det var en stor omstĂ€llning. Linköping var en storstad, en metropol, det var som att komma till New York. Större pĂ„ alla sĂ€tt. Folk spelade i band, vi talade om böcker, klasskompisarna var intresserade av politik. Det var ett stort steg i min utveckling att flytta dit.
â Jag fick mer kompisar nĂ€r jag kom till Linköping. I Kisa var jag mer ensam. Lite enstöring. Klart jag hade kompisar, men det var lite udda att pappa var rektor i samhĂ€llet. Jag lĂ€ste mycket dĂ„, inte sĂ„ mycket böcker, mer Tintin, Asterix, Mad och Kalle Anka.
â PĂ„ 60-70-talet skolades vi in i en kultur dĂ€r vi visste vad som förvĂ€ntades av oss. Det var vĂ€ldigt kollektivistiskt, lite DDR-kultur, alla stöptes i samma form, med allt frĂ„n fluorsköljning till du-reform. Det var inte den individualism som vi ser idag.
â PĂ„ 80-talet kom satsa-pĂ„-dig-sjĂ€lv-vĂ„gen och det började nĂ€r jag gick pĂ„ gymnasiet, i skarven mellan 70- och 80-tal, dĂ„ Moderaternas ungdomsförbund blev stort. Linköping blev dĂ„ en plantskola för unga moderater, som Anders Borg, Cecilia Stegö ChilĂČ och Sven Otto Littorin, ett gĂ€ng som sedan formade moderaterna.
â SjĂ€lv var jag aldrig inne i den nyliberala muf-grejen. Jag var mer folkskollĂ€rarliberal. Min pappa var Ă„t folkpartisthĂ„llet. Han gillade inte Palme och de höga skatterna. Det var jag sĂ€kert formad av. Senare i livet, i mitt arbete pĂ„ liberala ledarsidor pĂ„ Expressen och Dagens Nyheter, sĂ„ försökte jag hĂ„lla distansen till Folkpartiet, dĂ„ var det de som var argast pĂ„ mig. Att jag inte var partitrogen.
Efter gymnasietiden började Niklas jobba för Vimmerby tidning, först i Hultsfred, sedan i Vimmerby.
â Jag tyckte om hur lokaltidningen knöt samman samhĂ€llet, hur den var nĂ€rvarande i allt som hĂ€nde pĂ„ orten. Det var nog en stor anledning till att jag sökte mig till journalistyrket.
Efter studier, FN-tjÀnstgöring och jobb pÄ försvarsstabens kommunikationsavdelning fick Niklas 1990 sommarjobb pÄ Expressens ledaravdelning.
â Det blev som att komma hem, första jobbet dĂ€r jag kĂ€nde âwow, det Ă€r det hĂ€r jag vill göraâ.
Efter tio Är pÄ Expressen, en period dÄ han privat mötte kÀrleken och bildade familj, blev Niklas 2000 chef för ledaravdelningen pÄ Dagens Nyheter. 2009 sa han upp sig dÀrifrÄn och blev frilans som författare, tv-programledare, journalist och moderator.
â Jag tycker om att göra lite av varje. Att skriva böcker Ă€r kanske det roligaste, men det Ă€r samtidigt ett ensamt arbete, dĂ„ Ă€r det kul att komma ut och jobba som moderator. Det blir en rolig kombination, att fĂ„ ta pĂ„ sig kostymen och trĂ€ffa folk ibland och inte bara gĂ„ hemma i trĂ€ningsoverall och skriva. Göran Rosenberg Ă€r en förebild för mig, hur han har kombinerat och behĂ€rskat tv och skrivandet.
2011 tog livet en dramatisk vÀndning för Niklas och hans familj, dÄ han under en kompismatch i fotboll drabbades av en svÄr hjÀrnskakning.
â NĂ€r det hĂ€nde var jag nog lĂ€tt utarbetad. Jag hade lĂ€mnat in ett bokmanus och jag hade förberett 15 seminarier till Almedalen. Men dĂ€r tog det tvĂ€rstopp. NĂ€r jag vaknade dagen efter kunde jag inte lĂ€sa.
Niklas fick svÄrt att sova och tÄlde till slut inte ljus och ljud.
â Det var en lĂ„ng resa utför dĂ€r jag blev sĂ€mre och sĂ€mre. Jag blev liggande utslagen i princip ett helt Ă„r. Jag var nĂ€rvarande, var aldrig otrevlig, men jag orkade inga aktiviteter. Jag började Ă€ta sömntabletter för att kunna sova. Och just det har sin förhistoria, som smĂ„barnsfar, under Ă„ren pĂ„ Expressen och DN, hade jag svĂ„rt med sömnen och började anvĂ€nda sömntabletter. SĂ„ det fanns en bakgrund, att jag kanske hade kört lite för hĂ„rt.
I november 2012 var allt mörker.
â Jag var i ett tillstĂ„nd dĂ€r det inte fanns nĂ„got annat för mig Ă€n att sova. DĂ„ brĂ€nde jag pĂ„ maximalt, jag tog allt jag hade och Ă„kte ned i kĂ€llaren.
TÀnkte du nÄgot pÄ familjen i det lÀget?
â Nej, det fanns inte. Jag var förvirrad och tog en massa tabletter. Det var bara det.
Niklas iscensatte sjÀlvmordsförsöket i kÀllaren och det dröjde mÄnga timmar innan han hittades.
Timmar som han i efterhand fÄtt se skildrade i ett av hans barns dagböcker:
"Pappa vart Ă€r du? Ingen har sett till pappa pĂ„ hela dagen, han Ă€r inte hemma och ingen vet vart han Ă€r. Han hade med sig skor och jacka, men inte mobil och plĂ„nbok... JĂ€ttekonstigt. Ăr jĂ€tterĂ€dd. Har grĂ„tit en massa. Pappa, jag Ă€lskar dig mest."
Eftermiddagen och kvÀllen gick, ingen hittade Niklas, dÄ tvÄ poliser pÄ Norrmalmsstationen av en tillfÀllighet talade med en Àldre kollega. Denne rÄdde dem att leta mer i bostadens nÀrhet, han menade att folk som tar livet av sig sÀllan söker sig sÄ lÄngt bort."
Klockan ett pÄ natten hittas Niklas i kÀllaren. Illa dÀran men fortfarande vid liv togs han medvetslös till intensiven pÄ Södersjukhuset.
I barndagboken skrevs det:
"Polisen hittade honom i kÀllaren i natt, medvetslös. Det Àr en mardröm. Vad som Àn hÀnder nu, kommer inget bli sig likt igen. Varför gjorde du det pappa? Jag vill bara se dina fina ögon igen, höra din trygga röst."
â Familjen visste ju att jag var vĂ€ldigt sjuk och var redan vĂ€ldigt orolig nĂ€r det hĂ€r hĂ€nde. Sedan berĂ€ttade intensivpersonalen för dem vad som hade hĂ€nt. NĂ€r jag vaknade förstod jag direkt att jag var tvungen att förklara mig för familjen. SĂ„ fort jag kunde prata efter en dag eller tvĂ„ sĂ„ försökte jag förklara, ungefĂ€r âni vet hur sjuk jag har varit, den hĂ€r morgonen vaknade jag och var helt förvirrad och tog en massa tabletterâ.
Hur vinner man tillbaka familjens förtroende efter en sÄdan hÀndelse?
â För mig och familjen har bokprojektet blivit en del i bearbetningen. Att erkĂ€nna att det hĂ€r hĂ€nde. Avdramatisera det. Som tur Ă€r har det tagits emot vĂ€l, folk bejakar det hĂ€r. Jag fĂ„r höra otroligt mĂ„nga historier. MĂ„nga inom psykiatrin som jobbar med det hĂ€r Ă€r vĂ€ldigt tacksamma och positiva, att en offentlig och till synes stabil person kan berĂ€tta om det pĂ„ det hĂ€r sĂ€ttet.
â NĂ€r jag började tala om bokprojektet kom ett av barnen med sin dagbok och föreslog att jag kunde ta med lite delar av det i boken för att visa hur fruktansvĂ€rt det var för dem.
â Det kĂ€nns som en gratischans att jag blivit bra. Jag trodde aldrig att jag skulle bli det, det var ju en del av problemet, jag trodde huvudet var förbrukat. Men hela livet Ă€r ju som en sjukgymnastik, alla har sina skavanker, det gĂ€ller att lĂ€ra sig leva med dem och hitta ett lugn i det.
â I vĂ„r kultur har ju döden nĂ€stan avskaffats. Om nĂ„gon dör innan medellivslĂ€ngden sĂ„ kommer det som en chock. Vi lever sĂ„ tryggt, med döden i skymundan, nĂ„got som bara sker pĂ„ sjukhus och som alltid uppfattas som oacceptabla tragedier eller misstag i sjukvĂ„rden. Förr var döden mer nĂ€rvarande, en sjĂ€lvklar del av livet. Ăr du medveten om din dödlighet sĂ„ blir du mer nĂ€rvarande, mer tacksam till livet och tar bĂ€ttre vara pĂ„ det.
SÄ hur ser du pÄ framtiden?
â Jag vill fortsĂ€tta arbeta sĂ„ som jag gör idag, med böcker, modererande och lite annat skrivande, men jag vill ocksĂ„ hjĂ€lpa folk att förstĂ„ hur man ska prioritera i livet. Att inte gasa sĂ„ hĂ„rt. Sett i backspegeln sĂ„ borde jag tagit det lugnare, tagit ledigt lite mer.