För 40 år sedan avgjordes de första Ironmantävlingarna i världen. Därför tyckte Nicklas Helander att en start i Ironman borta i Whistler i Kanada var det perfekta sättet att uppmärksamma att han själv just fyllt 40 år.
Loppet avgjordes i söndags och redan före start så blev hans val av Ironmantävling ifrågasatt. För banan i Whistler är ansedd som en av de tuffaste av alla Ironmanlopp i världen och då speciellt cykelbanan.
Något som Helander i en racerapport efter loppet på sin Facebooksida konstaterar stämmer.
Där beskriver han också hur han direkt efter start började tvivla på om han verkligen skulle vara redo för uppgiften.
"Under de första 500 meternas skolbröstsim började tankarna och huvudet snurra: Vad har jag gett mig in i? Jag överlever aldrig första grenen! Jag kommer inte att klara tidsgränsen. Jag har inte ens gjort en kort triathlon innan. Vem tror jag att jag är egentligen? Är jag helt dum i huvudet?!", skriver han.
Efter en timme och 50 minuter klev han upp ur vattnet och gav sig ut på den 18 mil långa cyklingen och den blev en riktig utmaning. Speciellt som värmen klättrade upp till 39 grader.
"Banan är verkligen helt galen. Det finns inga platta partier utan berg-och-dalbana hela tiden."
Efter knappt halva cyklingen fick han första känningen av kramp. Något som blev värre och värre för varje mil och när han rullar in till växling så har han varit ute en timme längre än beräknat och har bara en halvtimmes marginal till reptiden.
Ut på det avslutande maratonloppet dröjer det bara någon kilometer innan han får fullskalig kramp i båda låren. Efter lite stretching haltar han framåt och räknar ut att han ska klara tidsgränsen om han haltar runt på sju timmar. Halvvägs in i löpningen meddelar dock en 65-årig gentleman att de troligtvis inte kommer hinna fram innan målet stängs.
"Jag dör lite där och då när jag inser att jag räknar fel på mina tider för löpningen. Jag har räknat på att jag har en timme längre än vad vi har. Vi samtalar vidare om det och inser att vi faktiskt måste springa de sista 20 km för att klara tidsgränsen.", skriver Helander.
Tanken på att han kanske aldrig får chansen att genomföra en Ironman igen gör att han ändå bestämmer sig för att det ska gå. Han ska klara tidsgränsen oavsett hur smärtsamt det är.
"Jag inser att jag har en smärttröskel som är högre än jag trodde och att det går att springa med kramp, det gör liksom bara ont. Målområdet närmar sig och jag tas emot av en fullsatt målraka. Alla skriker och hejar och jag känner en otrolig glädje och lättnad över att vara i mål. Jag klarade det! Jag ÄR en Ironman!" skriver Helander.