LÄS MER: Så ska bilister och cyklister samsas

LÄS MER: Stadsloppet blir mer ovisst i år

Ska du åka i år igen? Varför då? Hade du inte fått nog av att trampa runt den där sjön?

Jo, det finns de i min närhet som undrar. Jag har ju trampat runt den där sjön 15 gånger. Det borde väl räcka? Varför ska jag kliva upp i ottan och ge mig iväg ut på en 30 mil lång cykeltur ännu en gång för?

Hur kul kan det vara, brukar folk fråga med undrande blick. Det är ju inte direkt så att det händer så jättemycket längs vägen. Man trampar, dricker lite, trampar, tar en bit energikaka och så trampar man lite till.

Och det blir inte bättre när jag svarar att det är de sista 300 metrarna som jag cyklar för.

Det är för att få svänga ner på Vätternpromenaden och se målet som jag gör det. Låter kanske helt obegripligt för dem som inte har gjort det.

”Det är väl bara att du tar cykeln och åker ner vilken dag som helst. Du behöver ju inte ta omvägen runt sjön för att göra det?”

Men det är precis det jag måste göra för att känslan ska infinna sig. En känsla som är svår att beskriva men helt underbar att uppleva.

Det är just den upplevelsen som driver mig hela vägen runt sjön. Känslan när endorfinerna går bananas och rusar ut i varenda liten cell i kroppen. Det är en känsla som jag bara får just när jag svänger in på Vätternpromenaden efter att ha cyklat 30 mil. Och den har varit precis lika stark varje gång.

Det är som att träffa sin älskade efter att inte ha setts på länge. Det liksom bara bubblar och pirrar i hela kroppen och oavsett hur trött man varit så är det som att det helt plötsligt finns hur mycket energi som helst i musklerna. Var man helt slut på Lemundavägen så finns det nu hur mycket kraft som helst. Det är som dammluckorna öppnas och allt bara forsar ut.

I 300 meter så finns det inte ett enda problem i hela världen. Det är bara total lycka och harmoni.

Jag är bara där och då. Mitt i nuet och jag njuter till fullo utan att låta någon annan tanke komma in och störa.

Jag njuter av lyckan av att ha förmånen att ha en kropp som tillåter mig att göra det. Av glädjen att ha vänner runt mig att dela känslan med.

Så i år är jag lite extra sugen på att få uppleva känslan av att ta den där sista svängen. För jag har ju inte gjort det på två år nu och även om jag var lite trött på cykling då så längtar jag efter att få komma iväg nu.

Bara för att få känna den där känslan i sista svängen igen.

Så grattis alla ni som åker för första gången. Ni har något fantastiskt att se fram emot.