Efter det brutala mordet vill Tommy Andersson och hans familj berätta vem Emanuel var.
"De sista tre-fyra åren kände jag att Manne hade hittat hem. Han var glad, lycklig och stabil. Han var en stor förebild för mig och mötte alla med kärlek", säger Tommy om sin son.
När den här intervjun tar sin början har det gått fem dagar sedan det ofattbara hände. Emanuel Andersson knivhöggs till döds på ett gångstråk vid tennisbanorna intill Åbackarna i Norrköping.
Vi har träffat Emanuels pappa Tommy Andersson, som vill ge sin och familjens bild av en älskad son, som bara verkar ha befunnit sig på fel plats vid fel tidpunkt.
– Just nu i den här stunden känner jag mig väldigt stark. Men det räcker med att någon närstående säger något eller kommer nära, så brister det och jag totalkraschar, förklarar Tommy när vi ses i huset mitt i Finspång, där Emanuels konst hänger på många av väggarna.
"Det fanns ingen hotbild mot Manne, eller någon som vi vet skulle vilja honom illa. Din gissning är lika bra som min, om varför det här har hänt."
Tommy Andersson
Pappa till Emanuel
Det är Tommy som är den i familjen som orkar och vill ta det här samtalet just nu.
– Övriga närmast sörjande är inte redo för det, förklarar han.
Har du och familjen någon aning om varför det här har hänt?
– Det fanns ingen hotbild mot Manne, eller någon som vi vet skulle vilja honom illa. Din gissning är lika bra som min, om varför det här har hänt. Det är som att leva mitt i en mardröm. Personligen tänker jag inte på varför, just nu känner jag bara en stor sorg och saknad. En tomhet, förklarar Tommy.
Vi ber Tommy berätta vem Manne var.
– Han har hela tiden varit finurlig och så "självklar" och avslappnad i sina egna val som sällan var de förväntade. När vi var på BVC när han var tre eller fyra år, så hade han fyllt i det som skulle fyllas i och allting var bra. Då drog han plötsligt två streck till på teckningen från gubben rakt upp mot himlen och förklarade att det var Gud som höll i honom där.
Tommy skrattar till vid minnet.
Tommy Andersson med en tavla som sonen Emanuel skapat.
Under samtalet kommer bilden av en person som gick sin egen väg i tillvaron.
– Ja, verkligen. Manne gjorde saker på sitt sätt och följde inga normer eller trender. På något sätt har han alltid hållit fast vid konsten i hela sitt liv. En gång tillverkade han glada papperskaniner och ställde ut på olika platser i Finspång för att sprida glädje och kärlek. Det är typiskt Manne, säger Tommy.
Är och var flyter ihop för en förkrossad pappa när det som hänt blir ogreppbart och tidlöst.
Han var en stor förebild för mig och mötte alla med kärlek. För oss var Manne värme, glädje och kärlek.
Tommy Andersson
Pappa till Emanuel
Emanuel ville efter gymnasiet studera till socionom och flyttade till Malmö och ordnade en lägenhet i stadsdelen Rosengård.
– Det är ett ökänt område och vi var lite fundersamma och nyfikna på hans val. Men Manne kom med den för honom självklara förklaringen att i sitt arbete som socionom kommer han att jobba med personer som bor i liknande förhållanden som i Rosengård och då ville han uppleva det i verkligheten. Han menade starkt att integration kan inte bara vara att boende där och nyanlända ska integreras ut i övriga områden, utan även att vi flyttar dit och förändrar den stadsbilden. Det blev dock tufft då klasskompisar inte vågade sig dit.
Något arbete som socionom blev det inte för Emanuel. Istället flyttade han efter 3,5 års arbete i Barcelona tillbaka till Norrköping och klev in på en tatueringsstudio och sökte praktik. I det yrket blev han kvar i sju år.
– Det var verkligen hans dröm att jobba som tatuerare, där fick han utrymme för sin konstnärliga sida, berättar Tommy.
Manne uttryckte starkt att vi inte behöver fler fängelser och straff, utan kärlek och omhändertagande.
Tommy Andersson
Under fyra år bodde han i en liten röd stuga i Kolmården, innan han ganska nyligen köpte en bostadsrätt i Norrköping. Det sista arbetet som Emanuel hade var som grafisk designer inom Kriminalvården.
– De senaste tre-fyra åren kände jag att Manne hade hittat hem. Han var glad, lycklig och stabil. Han var en stor förebild för mig och mötte alla med kärlek. För oss var Manne värme, glädje och kärlek.
Tommy berättar om en pratstund med sin son för några veckor sedan.
– Manne uttryckte starkt att vi inte behöver fler fängelser och straff, utan kärlek och omhändertagande. Manne sa också att det var den villkorslösa kärleken som har funnits där hela tiden från oss föräldrar som har gjort honom till en hel människa, även om han inte alltid har kunnat ta emot den under olika perioder i livet.
Emanuel gillade att rita och måla. På bilden syns en del av hans konstverk.
Manne hade en hel del tankar om situationen i samhället och det våld som inte minst Norrköping har drabbats av de senaste åren.
– Trygghetskänsla på stan och i samhället menade Manne bara kunde lösas genom att fler människor rörde sig ute och själva bidrog till att skapa tryggheten, det var det han levde efter, säger Tommy.
Emanuel verkar också ha varit en överraskningarnas man under sina 31 år på jorden.
– Haha. Ja, för ett och ett halvt år berättade Manne att han börjat med löpning, vilket jag aldrig hade kunnat gissa. Ibland sprang vi tillsammans och han klarade redan 44 minuter på milen. Tanken var att vi skulle springa motionslopp under våren, eller mot varandra hade det kanske blivit, men så blir det inte nu, säger Tommy och rösten brister.
Tommy visste inte då på fredagen innan mordet att det skulle bli hans sista samtal med Manne.
– Det var ett långt och positivt samtal. Han och flickvännen hade varit på en av Kents konserter kvällen innan. Vi pratade om allt möjligt och saker som både han och jag ville göra tillsammans och saker som hela familjen ville göra. Jag och Manne hann göra alldeles för få grejer ihop, men jag är tacksam för den tid vi fick. Men vi ville så mycket mer med vår Manne.
"Manne brukade gå eller springa just där, det var en favoritrunda för honom. Han ropade nej, nej och skrek till innan det blev tyst"
Tommy Andersson
Pappa till Emanuel
Vi landar i söndagseftermiddagen när Emanuels liv fick ett oväntat och fruktansvärt slut. Emanuel pratade med sin flickvän i telefon när han gick utmed Åbackarna i Norrköping. Hon var med de sista sekunderna av Emanuels liv och hörde den dödliga attacken via sin telefon.
– Manne brukade gå eller springa just där, det var en favoritrunda för honom. Han ropade nej, nej och skrek till innan det blev tyst, berättar Tommy.
Larmet till polisen kom vid 16.45-tiden.
– När det blev helt tyst i telefonen gav sig Mannes flickvän ut för att leta efter honom. Men hon kunde inte hitta honom och ringde Mannes mamma.
"En gång tillverkade han glada papperskaniner och ställde ut på olika platser i Finspång för att sprida glädje och kärlek. Det är typiskt Manne", säger Tommy med ett leende.
Tommy var på väg från Örebro, när Mannes mamma ringde och berättade att någonting hänt. Hon var då redan på väg för att leta efter sin son.
– Just då visste ingen i familjen hur allvarligt det var. Vi googlade runt och hittade nyheten på nt.se, att någon hade överfallits vid Åbackarna och att det rörde sig om ett våldsdåd.
Tommy ringde polisen, berättade Mannes personnummer och undrade om det var Manne som råkat illa ut.
– Polisen sa då att det inte fanns någon koppling till det som hade hänt, med någon med det personnumret. Jag informerade hans mamma och flickvän om vad polisen hade sagt. Vilket alltså var helt fel. De hade ju också läst nyheten och var i panik.
Vad tänkte du i den stunden?
– Det var förstås en jättelättnad att det inte rörde Manne. Jag lever efter devisen "förvänta det bästa och var beredd på det värsta". Jag tänkte att vad som helst hade kunnat hända, men att det inte måste vara någon fara.
Tommy åkte vidare mot Norrköping och såg polisbilar vid Himmelstalundsområdet.
– Då tror jag fortfarande att det inte har hänt något allvarligt. Polisen ringer och ber mig åka till akuten och då ökar förstås oron. Speciellt när jag bad om mer information, men inte fick det just då. Jag tänkte att han kan vara skadad, det var det värsta scenariot jag hade i mitt huvud.
"Det är en så total bottenlös ångest i den stunden. Vi satt några timmar i deras krisrum innan vi åkte hem. Vi fick jättebra hjälp av en kurator och övrig sjukhuspersonal", säger Tommy om ögonblicket när beskedet om Emanuels död kom.
På vägen till sjukhuset inser Tommy mer och mer att det är Manne som är drabbad, men han vet fortfarande inte på vilket sätt, eller hur allvarligt det är.
– I min bil hade jag även min yngsta son och min fru. När vi kommer in på akuten får vi direkt beskedet att Manne är död, från en polis. Jag bröt ihop direkt på platsen och föll ner på marken.
Polisen hade hämtat Mannes mamma och hans flickvän och körde till akuten. De kom fram precis före Tommy med familj.
– De hade fått beskedet att Manne var avliden redan innan de kom till akuten och vi samlades i en enda röra av känslor.
Tommy stannar upp och försöker hitta orden.
– Det är en så total bottenlös ångest i den stunden. Vi satt några timmar i deras krisrum innan vi åkte hem. Vi fick jättebra hjälp av en kurator och övrig sjukhuspersonal. Jag har vaga minnen av de timmarna. Polisen kom och gick och frågade oss saker och de var öppna för frågor från oss.
Emanuel Andersson blev 31 år gammal.
En av akutsköterskorna visade sig vara en vän till familjen.
– Hennes son var barndomsvän med Manne och vi umgicks mycket med våra familjer. Hon var väldigt lugn och sansad och ett enormt stöd för oss där och då. Kuratorn kontaktade Mannes syster, som var på semester och hon reste hem till Sverige direkt.
De första dagarna efter mordet hade Tommy och resten av familjen och flickvän svårt att ta in vad som hänt.
– Jag var inte kontaktbar och ville inte prata med någon. Det är och var så många tankar. Jag försökte ge mig ut och springa nu i förmiddags och såg en person som varit lärare åt Manne. Jag kollade ner i marken och orkade inte prata med någon just då. Hade jag stannat hade jag brutit ihop, förklarar han.
Jag har faktiskt inte tänkt så mycket på gärningsmannen och varför han gjorde det.
Tommy Andersson
Dagen efter mordet la Tommy ut ett känslosamt inlägg på sin Facebooksida, där han förklarade vad som hänt.
– Det tog lång tid att skriva, men det hjälpte mig också på något sätt. Jag ville berätta, istället för att folk ska fråga eller undra vad som hänt.
Tommy berättar att hans syster och Centrumkyrkan i Finspång varje dag har ställt en kylbox med lunch utanför deras ytterdörr.
– Det är en fantastisk kärleksfull gest av kyrkan. Vi har väldigt många vänner som vill oss väl. Men jag känner att jag klarar inte att ta emot besök eller samtal just nu.
Emanuel jobbade i sju år som tatuerare. Det var hans drömyrke.
Tommy och hans familj har fått mycket stöd från en vän som är psykolog.
– Det handlar om "två rum" när något sådant här händer. Dels rummet med alla bra minnen, det är där man helst ska befinna sig just nu. Dels det andra rummet, där allting finns som kunde blivit av, men nu aldrig kommer att hända. Där är det oerhört svårt och jobbigt att vara och där ska man inte vara för mycket, säger Tommy och hamnar för en stund i just det "rummet".
När samtalet hemma hos Tommy och hans familj nästan är över kommer nyheten att en 15-årig pojke har erkänt mordet på Manne. Vi meddelar nyheten till Tommy.
– Jag har faktiskt inte tänkt så mycket på gärningsmannen och varför han gjorde det. Mina tankar har hela tiden varit hos Manne och den brutala bottenlösa saknad som det här har skapat. I vanliga fall gillar jag verkligheten skarpt, men nu försöker jag fly från verkligheten genom att umgås med närmaste familjen, mina barnbarn, utföra något jobbrelaterat eller ordna andra praktiska saker runt Mannes bortgång för att putta sorgearbetet framåt, säger han.
"Vila i frid Manne" står att läsa på ett kort på platsen intill Åbackarna, där Emanuel Andersson mördades.