Hans hälsa har tagit styrk av det långa utanförskapet. Både fysiskt och psykiskt. "Men på något vis lever jag fortfarande", säger Mahmoud Beirani.
Mahmoud Beirani tar emot oss i sin lägenhet i Vadstena. Han hyr den genom sin systerdotter – själv får han inte ha någon adress i Sverige.
Historien om hur han hamnade här började i Iran på 80-talet. När han blev myndig skickades han ut ur landet av sin mamma för att inte kallas in i kriget mot Irak. Efter en tid hamnade han i Sverige där han fick uppehållstillstånd 1987.
Han utbildade sig till svarvare. Men jobben uteblev.
– Så småningom hamnar jag i fel umgänge. Jag börjar röka hasch och dricka sprit. Jag var 23–24 år och ville roa mig. På den vägen hamnade jag riktigt fel. En vacker dag knackar det på min dörr. Min bästa kompis och en kille till erbjuder mig att sälja heroin.
Mahmoud nappade på erbjudandet men åkte snart fast. 1994 dömdes han för grovt narkotikabrott till fängelse och livstids utvisning.
1998 hade han suttit av sitt fängelsestraff och flögs till Iran tillsammans med två tjänstemän från Kriminalvården.
– Då var jag glad. Jag ville gärna till Iran och tillbringa tid med min mamma och syskonen som jag hade kvar där.
När de landade på flygplatsen i Teheran stannade tjänstemännen på flyget och lät Mahmoud Beirani gå till passkontrollen själv.
– De frågar efter resehandlingar, men jag har ingenting. "Hur fan kom du hit då?" frågar de.
Då berättade han hur det låg till, att han hade blivit utvisad från Sverige.
– De tar mig i nacken och drar mig tillbaka till planet. "Du har inte här att göra", säger de.
Tillbaka i Sverige placeras Mahmoud Beirani först i häkte och sedan i en kommunarrest som innebar att han var tvungen att befinna sig i Vadstena, där han bodde, eller i Motala, för att flera gånger i veckan inställa sig hos polisen. Så levde han i tre år.
Samtidigt utspelade sig en segdragen process mellan svenska och iranska myndigheter. Under flera år försökte Sverige få Irans ambassad att bekräfta Mahmoud Beiranis identitet för att kunna genomföra utvisningen. Men till slut avstannade arbetet.
– De säger till mig att du har skött dig bra, men du existerar inte. "Vi vill inte ha dig, Iran vill inte ha dig. Du är landlös."
De tar mig i nacken och drar mig tillbaka till planet. "Du har inte här att göra", säger de.
Nu har hans liv stått på paus i tre decennier. Hans knän värker. Men det är svårt att få medicin. Utan några papper kan han varken legitimera sig eller jobba.
– Utan min systerdotter skulle jag inte klara mig. Jag har ingen annan, säger han uppgivet.
För att komma ur sin situation har Mahmoud Beirani upprepade gånger bett regeringen om nåd för att häva utvisningsbeslutet. Senast i slutet av januari i år.
– Jag skriver nådeansökan på nådeansökan, säger han.
Men oavsett vilken regering det är som sitter för stunden blir det samma svar. Avslag.
– De är kopior av varandra. Inte ett ord skiljer dem åt.
Att leva utanför samhället har tagit hårt och han säger att han har gett upp på livet.
– Jag sitter hemma hela tiden. Jag har försökt ta livet av mig tre gånger, men på något vis lever jag fortfarande.
När "Uppdrag granskning" i SVT tog upp Mahmoud Beiranis fall 2020 hade Irans ambassad plötsligt fastställt hans identitet. Men landet tar fortfarande inte emot honom, eftersom han själv inte vill längre. Iran säger att de bara släpper in den som kommer frivilligt. Till skillnad mot 1998 finns varken mamma eller syskon kvar i det forna hemlandet.
– De är alla döda nu.
Skulle det inte vara värt chansen till ett liv som medborgare?
– Jag har varit borta från Iran i 41 år. Jag hittar inte där nu. Vart ska jag ta vägen? Det är hög arbetslöshet och jag är 61 år.