– Allting startade när de började med ingreppen, berättar Lena Malm.
Under barn- och tonårstiden utvecklade Lena Malm från Motala en rädsla för att gå till tandläkaren som med tiden blev värre. Idag har hon till viss del lärt sig hantera stressen. Men rädslan finns kvar.
Vi träffas utanför Folktandvården i Motala för att prata om hennes våndor. Och redan vid entrén känner Lena hur pulsen höjs.
– Jag har alltid känt ett obehag inför att gå till tandläkaren. När jag var liten följde mamma eller min syster med. Alla saker, när man skulle fotografera tänderna eller göra en gjutning - allt gjorde ont och var obehagligt, berättar hon.
Under uppväxten behövde Lena tandställning. Besöken blev många. Dels för att själva tandställningen skulle få effekt.
– Det gjorde jätteont när de spände rälsen. Till en början var det smärtan som skrämde mig, berättar hon.
I samband med regleringen av hennes käke bedömdes även att några tänder skulle dras ut.
– De drog ut dem för att lämna plats åt eventuella visdomständer, fortsätter hon.
I början hade hon stöttning av familjen. Men under tonåren valde hon att gå på egen hand.
– När jag var 17 gick jag ensam och hamnade hos en oförstående tandläkare. När jag skulle få bedövning sa de att det bara var som ett myggbett.
Men istället upplevde Lena bara en ny smärta. Och en ny rädsla. Stressen och oron gjorde att bedövningen inte tog som den skulle. Istället för en spruta blev det flera.
– Från början var det tanken på smärtan som oroade mig. Nu blev det sprutan. Och rädslan för sprutor har jag fortfarande kvar, berättar hon.
Idag är Lena 31 år. Rädslan finns kvar, men förra året tvingade hon sig själv över tröskeln att ta sig till tandläkaren. För första gången på 11 år.
– Det var när min dotter skulle gå dit. Jag ville inte att hon skulle känna att tandläkaren var något att vara rädd för.
Efter att ha ringt runt och fått rekommendationer från vänner hittade hon en tandläkare som kändes bra.
– Nu har vi en jättebra tandläkare, så idag funkar det att gå. De tycker inte att det är konstigt att man är rädd och är jätteförsiktiga.
Men Lena är långt ifrån fri från sin rädsla.
– Bara att vistas i de här lokalerna, jag har hög puls just nu. Alla ljud och alla lukter – det känns obehagligt, säger hon.
Tommy Larsson är tandläkare och klinikchef på Folktandvården i Motala. Han betonar vikten av förtroende mellan tandläkare och patient.
– Framförallt är det viktigt att tala om att man har en rädsla. Och det är bra om man via vänner eller anhöriga kan få hjälp att hitta någon som man känner förtroende för. Ofta kan man komma långt med ett samtal där man beskriver sina problem och på det sättet närmar sig långsamt.
Lena berättar att hennes stress och oro är så stor att bedövningen inte biter. Vad gör man då?
– Dels kan man under behandlingen ge lugnande preparat, som lustgas till exempel. Det är viktigt att känna till att det erbjuds narkosvård. Sedan kan man även hjälpa till själv genom att ta vanliga smärtstillande innan man ska göra sitt tandläkarbesök. Det hjälper, säger Tommy Larsson.
På väg ut från Folktandvården frågar jag Lena Malm hur det känns.
– Jag kommer nog aldrig att bli helt bekväm i det här. Jag har ett besök inbokat till hösten och känner mig stressad redan nu. Men jag vet att jag kommer få lugnande, och det känns bra.
"Nancy lider av mysifobi"
LÄS FÖRRA DELEN HÄR