Svar på "Sverige är ett föredöme", Leif Cederqvist (S), 16/2.
Konstaterar att skryt liksom statistik har olika grader. Sålunda kan skrytet definieras efter förmåga att framkalla medlidande. I värsta fallet framkallar skrytet kräkreflexer. Jag tvingas konstatera att Leif Cederqvists (S) senaste alster fick denna obehagliga verkan.
Om man vill bortse från försumligheten och de långsiktiga skadeverkningarna för samhällsinnevånarna kan man ju se OECD-rapporten med ljusblåa ögon. Läser man den noggrannare ser man att skrytbygget är byggt på en förrädisk grund. Farorna ligger faktiskt i samhällskroppens politiska styrning eller om man vill vara noga, i bristen på politisk styrning.
Jag liksom ett förfärande antal av betydligt kompetentare analytiker åser med fasa den pågående nedmonteringen av samhället omkring oss. På snart sett varje politikområde syns sprickor som vidgas till raviner. Det är ingen naturlags obevekliga konsekvens utan ett resultat av politiska visioner eller frånvaron av politiska visioner från ett parti som byggde sin ideologi på idéer från framsynta visionärer. Och som tillämpade en ekonomisk lära som understödde dessa politiska visioner.
Sir Maynard Keynes grundsatser om den politiska maktens ansvarighet inför samhällsinvånarna, har bytts ut mot Milton Friedmans utbudsekonomi som skiljer samhällsekonomin från de politiska besluten. Detta paradigmskifte räcker i princip för att beskriva den nedbrytning av samhället vi sett, ser och anar. Och Leif Cederqvist (S) är medveten av vad som pågår i samhället. Men i sin iver att få sitt gamla parti att framstå i en fördelaktigare dager tvingas han förvandla sig till en av de berömda apor som varken tillåter sig se eller höra.
Att det därför hoppar ut konstigheter ur penna och mun är inte förvånande.
Gunnar Johansson