LÄS MER: Här är siffrorna om årets runda

LÄS MER: Krönika: "Det är nog dags att dra om banan"

LÄS MER: Solig och lyckad Vätternrunda

Men det var inte bara där jag njöt av turen runt sjön i år. För så här några timmar efter målgång konstaterar jag att det är en av de bästa rundorna jag åkt.

Av flera olika skäl.

Det första givetvis vädret. Det blir inte mycket bättre än vad det var i år. Veckans skyfall och meteorologernas förmåga att ha fel när de säger att det ska bli soligt hade ju skapat en viss oro. Men nu hade de nästan helt rätt.

Det var helt optimalt för en cykeltur på 30 mil. Den andra anledningen till att jag i år njöt lite extra var faktiskt min egen kropp.

För man vet ju aldrig vad den ska tycka om att tvingas slita timme efter timme. Den händer ju att den inte vill alls och protesterar högljutt hela vägen runt.

Men den här gången så hade den vaknat på rätt sida. Den protesterade inte en enda gång. Smått chockad konstaterade jag på väg in mot mål att jag faktiskt inte ens var trött.

Men det absolut största skälet till att årets runda var en av de bästa av de 16 jag nu kört var de jag åkte med.

För det spelar faktiskt ingen roll hur pigg du än känner dig. Utan rätt omgivning så är 30 mil runt Vättern på en cykel precis så långt som det låter.

I rätt grupp däremot så känns det faktiskt inte så långt. Då försvinner mil efter mil utan att du tänker på det.

Består gruppen dessutom av personer där merparten är starkare än vad du själv är så kan du dessutom rulla i mål på en rätt hygglig tid. Om man nu tycker sånt är viktigt...

Och nu hade jag förmånen att få åka i en sådan grupp. Dessutom så trampade vi för Bris vilket är ytterligare en anledning till att årets runda känns extra bra.

Något negativt då? Ja, sträckan från Hammarsundet och hem om man som vi åker den någon timme efter lunch. Galet mycket cyklister, biltrafik åt båda håll på den trånga vägen från Brattebro till Medevi. Man sitter med andan i halsen hela vägen. Cyklister som i jakten på sitt tidsmål och omdömet avtrubbat av trötthet som gör helt vansinniga omkörningar. Det var mer än en gång som jag bara väntade på att få se en krasch.

Den sträckan vet jag att Vätternrundan diskuterar att hitta alternativ till och även om jag inte är jättesugen på att cykla lite längre än 30 mil så gör jag hellre det än att det en dag går riktigt fel på den sträckan.

Till sist måste jag få berätta om det som verkligen gjorde min dag. När jag hade gått i mål och stod och analyserade det hela med mina kamrater så kom det fram en kvinna som cyklat ihop med sin son.

"Visst är det du som skrev krönikan om att du cyklar för de sista 300 metrarna?" frågade hon och tittade på mig med av förklariga skäl lite trötta ögon.

"Ja, det stämmer", svarade jag och hann fundera på om hon inte alls höll med mig innan hon sa:

– Den har jag tänkt på hela vägen när det har varit jobbigt. Och du har så rätt, det var verkligen värt allt slit att få känna den känslan.

Bra kämpat, alla ni som körde!